Saker att bli lycklig av

I slutet av juli planterade jag en s k fjärilsbuske i en av de nyanlagda rabatterna. Busken tog sig väldigt bra och det har kommit en mängd fina blomklasar som lockar till sig olika slags fjärilar. Först var det bara citronfjärilar och nässelfjärilar men sen kom påfågelsöga och sorgmantel och idag,alldeles nyss, en amiralfjäril!

Jag kanske ska väl erkänna det direkt, bilden har jag hittat på nätet. Innan jag hann ut och fått till inställningarna så hade amiralen redan flugit sin kos. Den kommer säkert tillbaka men om jag då har kameran färdig är högst otrolig.

Jag hade länge drömt om att ha en sådan buske i min trädgård. Visserligen har jag många växter som ska dra till sig både humlor, bin och fjärilar, men jag tycker att just fjärilsbusken är en riktig fjärilsmagnet.

Förutom småfåglarna och fjärilarna och de olika humlorna, som surrar runt har i vår trädgård, gläds jag åt att rosen Louise Bugnet har fått en andra blomning.  Det har aldrig hänt förut! Det är något magiskt när en gammaldags, otroligt väldoftande ros, som enligt regelboken inte är remonterande, får för sig att blomma i september. Något har tydligen varit väldigt gynnsamt med denna torra, svala sommar!

Små saker, som många kanske inte tycker är så märkvärdiga, men hos mig utlöser de en intensiv lyckokänsla och djup tacksamhet!

Fåglar inpå knuten

Ja, jag har matat fåglar hela sommaren! Det började med att jag hade en hel del fågelmat kvar när vintern och vårvintern var över och det kunde jag ju inte bara slänga bort. Nej, jag fortsatte att mata. Sen upptäckte vi, maken och jag vad roligt det är att ha fåglarna så nära inpå oss.
Ett tag var det definitivt slut på fågelmat i affärerna och då fick jag offra mig och köpa dyra, skalade solrosfrön. Vad gör man inte för sina vänner, småfåglarne?

Denna sommar har maken ofta suttit  på altanen och fågelbordet är bara några meter bort. Så fåglarna har verkligen kommit nära! Något litet längre bort ligger fågelbadet och han har kunnat iaktta att fåglarna först badade och sen åt. Renliga varelser, tydligen. Om man nu ska tolka in mänskligt beteende i detta!

Visserligen har mitt matande dragit till sig inte bara vår egen katt utan hela grannskapets katter. De senare har Isadora och jag gjort vårt bästa för att skrämma iväg och lite har det hjälpt (de försvinner snabbt när de får syn på mig!) och vår egen lilla Isadora tycker tydligen att mängden fåglar som svirrar ovanför hennes huvud är lite i mesta laget. Jag förstår henne, för när man sitter en bit bort i solstolen och flocken kommer flygande så gäller det att ducka så att de inte krockar med en. Isadora sitter, som hon själv tycker, osynlig bakom en odlingslåda och väntar på att någon pippi ska sätta sig framför hennes nos. Men så länge det finns mat i fågelbordet är ingen fågel så dum att den sätter sig på marken för att leta efter föda! Därför har antalet fåglar inte decimerats av denna anledning. Duvhöken har varit här en gång (vad jag vet) men med alla buskar och växter runt bordet är fåglarna mer skyddade nu än när det är vinter.

Vilka är det då som kommer och kalasar? Jo, det är det vanliga gänget! Pilfinkarna och gråsparvarna förstås och talgoxarna och blåmesarna. Tillsammans med mesflocken flyger en entita. I alla fall tror jag att det är en sådan, men det kan också vara en talltita. Den sitter inte stilla tillräckligt länge för att jag ska kunna se den ordentligt! Sen har vi en nötväcka och en större hackspett som regelbundna gäster. Och skatorna förstås. De är dock inte lika många längre som för ett par år sedan, vilket är skönt! Alla dess stannar året runt och kommer även mitt i vintern för att få sig ett skrovmål. Koltrastarna som under vintern håller till här finns inte nu. De är förmodligen i den närliggande skogen. Där hör jag dem i alla fall på mina promenader.
En gäst, som inte stannar, är rödhaken. Den har sitt bo i rosenträdgården och kommer snabbt för att hämta några frön och försvinner sedan tillbaka in i buskaget.

Pilfinkarna däremot sitter redan i gryningen på staketet och väntar på påfyllningen. Det är alltså det första jag gör varje morgon. Sen först får katten sin frukost och därefter maken och jag. Detta är prioriteringsordningen i vårt hushåll!

Tankar inför hösten

Än är löven gröna, än värmer solen, än är dagarna tillräckligt långa för att kunna fyllas gott med utomhusarbete, än håller sig nattfrosten på avstånd, än kan man äta lunch i trädgården, men det är höst.
Morgondimman är trolsk, luften är klar och hög, solen låter blommorna lysa klarare än sommarsolen nånsin kan. Svamparna börja komma trots den torra sommaren. Mossan i skogen är intensivt grön. Det är skördetid. Det är vackert!

Tid för eftertanke och reflektion. En slags summering av den årstid vi lämnar. Eftersom vi alla har så olika förväntningar inför sommaren så blir förstås också summeringen väldigt olika.

Själv känner jag mig väldigt nöjd med min sommar. När alla klagar över att den har varit kall och usel, kontrar jag med att den var precis lagom varm för min smak, kanske lite för torr, men i stort sett bra på alla sätt och vis. Den har innehållit både arbete och vila, både resa och hemmavistelse. Både vardag och fest, både samvaro med släkt och vänner och ensamma stunder i solstolen med en god bok.
Jag har hunnit med allt jag hade föresatt mig, både rosor och perenner blommade som aldrig förr. Grönsakerna gav lite sämre skörd, de led mer av torkan än annat, men de gav skörd. Gräsmattan behövde inte klippas särskilt ofta, vilket jag är väldigt tacksam för.

Igår kom vårlökarna med posten och det skapar tankar och glädje om den vår som ska komma.

Så omfattar hösten inte bara ett lätt vemod över att lämna den tid som varit utan också en förväntansfull glädje inför den tid som ska komma.

Jag önskar er alla en god höst!


   

Vänlighet

Det var länge sedan jag skrev något här. Det är så lätt att glömma bort det. Men i helgen blev jag påmind av en vänlig själ som talade om för mig att hon saknade mina blogginlägg. Så snällt och vänligt av henne att berätta! Vad glad jag blev!

Själv stod jag för vänlighet häromsistens när jag, på yngsta dotterns uppmaning, ringde till kommunens landskapsarkitekter för att berömma dem för de vackra planteringarna i stan. Den jag fick prata med blev både glad, överraskad och tacksam över att jag hade ringt. De brukar nämligen aldrig få höra positiva reaktioner utan bara när något inte är bra. Hur kan det vara så?

I morse fick jag själv nog av internetstrulet som vi har levt med hela sommaren. Det har svajat, varit borta helt och slocknat mitt i t ex en film. Eftersom både telefonen, TV´n och datorerna är kopplade till vårt bredband kändes det rätt frustrerande. Kanske mest när man försökte att betala räkningar och banken avbröt hela transaktionen därför att det tog för lång tid.
Jag var alltså rätt less när jag greppade luren för att klaga. Jag möttes av en ung man (kan man höra det på rösten?) som var väldigt vänlig och förstående. Han beklagade förstås våra problem och försäkrade mig att de gjorde allt som stod i deras makt för att återställa den goda uppkoppling som vi har haft tidigare. Under helgen hade de gjort ett större reparationsarbete i området och hoppas nu att allt ska vara bra. Han antecknade mina synpunkter och bad mig att starta om routern och sedan försöka gå in på en hemsida som jag visste brukade strula. Under över alla under, jag kom in direkt och jag blev lycklig och glad. Jag hoppas att han också blev glad när jag framförde mitt översvallande tack!

Med mitt inlägg idag ville jag egentligen bara komma fram till att vanlig, enkel vänlighet, som inte kostar något mer än lite omtanke och ett uns av tid, sprider sig som ringar på vattnet och därmed gör livet så mycket ljusare för oss alla.