onsdag 23 juli 2014

Mormors resväska

Mormor hade flera resväskor, men den jag tänker på var den s k "nödfallsväskan". Numera står den på vår vind och härbärgerar babykläder som jag inte kan göra mig av med. De är helt enkelt alldeles för mycket en del av mitt och barnens första tid i livet.

Resväskan hade säkert varit en äkta resväska som användes vid de många resor till framförallt alperna som mormor, morfar och min mamma gjorde med morfars stora Opel. Den var bara tvåsitsig men mycket rymlig så då ställdes en korgstol bakom sätena så mamma kunde sitta bekvämt bland allt bagage.
Det gick inte så fort så det var nog rätt säkert i alla fall.

När exakt resväskan blev nödfallsväska vet jag inte, men saken är den att mormor hade överlevt två världskrig, förlorat både nära och kära men också hem och hus så hon visste vad som var nödvändigt att ha med sig i fall det händer något allvarligt. I resväskan låg pass, bankbok, reservkläder, smycken, toalettartiklar och en massa annat. Den resväskan stod alltid nära dörren, bara att greppa och gå!

I den lilla by i forna DDR, där mormor bodde, förekom ofta hemska åskväder.
Mormor var nästan paniskt rädd för åskan så när den gick, ofta på sena eftermiddagen/kvällen, men ibland också mitt i natten, klädde hon på sig lager på lager, kappan ytterst och hatten på huvudet. Nåja hatt och hatt, den var ett mellanting mellan hatt och basker, ungefär sådan som Greta Garbo ofta avbildas med. Jag fick också klä på mig på samma vis oavsett temperaturer och oavsett vilken tid på dygnet det var, mormor greppade väskan och vi gick ner till prästens vardagsrum där hela hans familj satt samlad. Där satt hon på en stol mitt i rummet och väntade på att himlen skulle falla ner. Eller åtminstone blixten slå ner. De bad böner och sjöng psalmer och väntade på att den hemska åskan skulle gå över, eller åtminstone skona dem.

Jag har alltid varit väldigt väderkänslig och inför ett dramatiskt väderomslag eller åskväder får jag huvudvärk och blir allmänt orkeslös och tung i hela kroppen.  Det var så redan när jag var liten. Då kändes åskan som en befrielse! Jag tyckte det var väldigt spännande och därför stod jag alltid, tillsammans med prästen och mot mormors stränga order att hålla mig i mitten av rummet, i dörröppningen och iakttog spektaklet.  En gång blev det väldigt dramatiskt, en kulblixt studsade mellan husväggarna ute på bygatan. Jag har aldrig därefter sett något liknande!  Rädd för åskan var och är jag definitivt inte! Det finns regler för var man helst inte ska befinna sig och håller man sig till dem så är risken inte så stor att man träffas av blixten.

Nåja, när det hela var över tog mormor sin nödfallsväska i vi gick upp till oss igen och fortsatte med det som vi blev avbrutna av, antingen sömn eller kvällsmat eller annat.

Jag äger ingen nödfallsväska men man borde kanske ha en? De viktiga papper eller minnessaker som man absolut inte vill mista, ligger utspridda i hela huset och i ett nödläge finns ingen tid att gå runt och leta efter dem. Det kanske var dyrköpta erfarenheter som fick mormor att packa sin nödfallsväska, men hur det än förhåller sig med en saken så var det ett mycket klokt beslut!

1 kommentar:

  1. Tack!
    Ler!
    Förstår!
    Men förundras över att DU inte är rädd för åskan.
    Sådana rädslor sätter ofta spår hos barnen.

    SvaraRadera