Starka kvinnor, förebild nummer 1

"Skönhet är ett urbehov som finns inne i oss alla, vi måste se skönheten i vardagen, i detaljen och i det lilla", skrev Ellen Key, förra sekelskiftets kanske mest omstridda svenska författare och opinionsbildare. Hennes vision om det goda hemmet, ett hem för själen, kom till uttryck dels genom hennes skrift Skönhet för alla och genom bygget av hennes hem Strand vid Vättern. Hon var estet, influerad av arts and craftrörelsen och jugendstilen.  "Varje fläck ska dofta av blommor och lysa av färger" skrev hon. På Strand förverkligade Ellen Key sin vision om hemmet och vardagsskönheten - hemmet som en levande plats, med konst, böcker och blommor, öppet för ljuset och många vänner. Men också hemmet som en plats för skydd och vila med möjlighet till eftertanke.

Kravet på att både se och uppskatta skönheten i det lilla gällde även utomhus. Trädgården med sina genomtänkta odlingar av både blommor och örter, med stigar som leder till utsiktspunkter, stigen vidare ut i skogen med alla underbara blåsipporna på våren, skuggspelet på sommaren, de sprakande färgerna på lövträden på hösten och de snöklädda granarna på vintern. Inget fick förbli oupptäckt. Skönhetsupplevelser varje dag, året om!

På Strand, en plats för mig att återvända till många gånger, och i hennes skrifter möter vi än idag kvinnan som utvecklade sin egen livstro och livsstil och som vände sig till naturen för att hämta kraft och finna stillhet.

Nu var det inte bara skönhet hon ville förmedla, hon krävde kvinnors rätt till både utbildning och rösträtt, hon värnade om de fattiga kvinnornas rätt att få ett bättre liv, hon var en glödande pacifist och hennes idéer om pedagogik och barnuppfostran präglar oss än idag. Hon upprörde och chockerade samtiden och rev upp våldsamma debatter som urartade i rena personförföljelser och som tvingade henne att fly Sverige och tillbringa ca ett decennium utomlands.

En kämpe, en visionär, en av dessa starka kvinnor som krävde sin och andra kvinnors plats i samhället och som förändrade det till bättre. Med andra ord en förebild!

Ålder

Var i LIVET befinner jag mig? Jag är inget barn och inte heller längre ung. Var börjar och slutar medelåldern och när börjar man bli gammal?
"Du har så stor livserfarenhet men känns ändå så ungdomlig och levande" har jag fått höra av en knappt 40-årig kvinna. Vad eller hur är jag då?

Omvärldens föreställningar om barndom, ungdom, medelålder och ålderdom smyger sig in i ens föreställningar och påverkar också ens egna tankar och upplevelser. Hur ska man våga lita på sin upplevelse av att ha en högre livskvalitet som gammal än som ung när ungdomsidealet predikar att livet hela tiden bara måste bli sämre?

Allt fler börjar nu komma underfund med att det inte alls behöver vara ett litet helvete att vara 60, 70, 80 eller äldre. Visst, somligt blir sämre, men samtidigt blir annat så mycket bättre! Och förresten, varför jämföra alls? Det har ju ett värde i sig att få upptäcka att varje ålder har sin egen karaktär.

När jag var ung funderade jag förstås aldrig på att bli gammal - jag hade fullt upp med att vara just ung. I den mån jag alls tänkte på ålderdom var min uppfattning att LIVET tedde sig ungefär som en tratt. Smalna av, smalna av. Bli mindre inte bara genom de faktiska handlingsmöjligheterna utan också genom att jag själv skulle bli mer rigid, inte vilja så mycket, inte våga så mycket, utan anpassa mig till en allt mer begränsad tillvaro. Att inte orka så mycket är en annan sak, det är kroppens sätt att tala om att jag borde skynda mera långsamt.

Och så har det blivit precis tvärtom! Tratten går åt andra hållet! Livet vidgas ju äldre jag blir.  För varje ny händelse som jag får vara med om, finns det så mycket jag kommer att tänka på från tidigare upplevelser, erfarenheter och kunskaper. Ett helt myller virvlar upp, inte bara enskilda minnen utan även associationer, idéer och mönster. Det gör i sin tur att de nya händelserna blir ännu roligare och mer berikande för framtiden än vad de annars hade varit.

Åldern ger oss alltså möjlighet till nya insikter och berikar därmed LIVET!

Tid

Det finns så mycket tid eller rättare sagt så många sätt att dela in tid.

Nutid, dåtid, framtid, klocktid, ställtid, skoltid, semestertid, rusningstid, väntetid, orostider, fredstider, sorgetid, sommartid och vintertid. Vi delar in tiden med hjälp av klockor i i sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år.

Vi har tidsbrist, gott om tid, snålar och ödslar med tid. Vi sparar tid och lever rätt i tiden eller beter oss otidsenligt.  Alla har vi en tid att relatera till. Men vad är tid?

I morse gick jag runt i vårt hus för att ställa om tiden! Det enklaste var klockan bredvid sängen, Den är enklast att ställa om tiden på eller rätta till den så den stämmer något sånär med fröken Ur (finns hon fortfarande?). En liten skruv på baksidan av urtavlan som vrids antingen åt höger eller åt vänster beroende på vilken tid man vill ha. Föredömligt!!!

Därefter kunde jag konstatera att klockan i den digitala termometern håller rätt tid utan åtgärd för den har stått på vintertid hela sommaren. Att ställa om den tiden är svårare. Om jag trycker på knappen med namnet "Set" rullar siffrorna i en rasande fart åt ett håll som jag kanske inte vill att de ska rulla åt. Därför rör jag aldrig den knappen, klockan får gå på vintertid, eller "normaltid" året runt. Så mycket matte begriper till och med jag att jag kan dra av en timme på tiden. Det kräver ingen större tankeverksamhet!

I vardagsrummet står "Selma" en Moraklocka som vi har ärvt av svärföräldrarna. Den har stått i deras diverse hem och den har tickat och slagit timmarna och den har stått still allt beroende på hur känsliga ägarna var för tillfället när det gäller tidens "gång" och framför allt slagverkets toner. Selma flyttade hit till oss för ett antal år sedan och har stått still sedan dess. Vi har lagt små kilar under hennes fötter så att hon ska stå alldeles vågrätt, Vi har dragit upp hennes urverk, vi har försökt med allt men Selma vill inte gå, Synd för tickandet känns rofyllt trots att det är ett tecken på att tiden går. Därför kan man säga att Selmas tid står stilla  vilket ju i och för sig är sympatiskt.

Köksklockan är en personlighet av hög rang. Inköpt för en mycket billig peng hos Clas Olsson gick den perfekt ett tag för att sedan stanna och inte röra sig ur fläcken med eller utan nya batterier. Därför reklamerade jag och fick en ny, likadan. Samma sak hände med den. Jag reklamerade och fick en ny, likadan. Den som hänger på väggen nu har gått perfekt tills för ett par dagar sedan då batterierna visst var lite dåliga. Sekundvisaren hakade upp sig mellan kvart i tio och tio minuter i tio. Den hoppade fram och tillbaka mellan strecken på urtavlan och tiden stod still trots att den rörde på sig. Ett rätt så tankeväckande fenomen men inget man kan lita på i längden. Därför fick jag byta batteri och nu går klockan rätt så rätt. Exakta tider har vi inte så stort behov av längre. Om vi ska någonstans så är vi alltid ute i så god tid att någon minut hit eller dit inte spelar någon roll.


Sen har vi då det jobbiga med den digitala klockan på spisen. För att ändra tiden på den behöver man
ha gått en särskild kurs. Maken lyckas ibland efter många tryck på knapparna och några fula ord. Den klockan stannar ALLTID vid minsta lilla strömavbrott och då är cirkusen igång igen. Efter senaste avbrottet har den då stått på sommartid med någon minuts felvisning men den har tickat fram sina röda siffror i en jämn takt. Nu behöver den då justeras till vintertid igen och maken ska resa bort några dagar och hinner säkert inte att ställa om klockan innan han far. Därför får den klockan visa sommartid ett tag till! Ett är säkert jag rör den inte!!!

Samma envisa ur finns på micron men den har vi inte ens brytt oss om att försöka ställa in på någon tid alls därför att den egentligen inte behövs i köket där vi har en analog köksklocka på väggen och en digital på spisen.









Och med detta kommer jag fram till min egentliga fråga: Hur många klockor har man egentligen behov av i ett hushåll? Och till vad behöver vi dem?  Är tiden verkligen så viktig att man behöver denna ständiga påminnelse i form av olika ur?



Jo, jag behöver en klocka bredvid sängen, en klocka som talar om för mig vilken tid det är när jag vaknar. En liten egenhet jag har. Det är enda gången jag verkligen har behov av en klocka. Sen kan det vid några sällsynta tillfällen vara bra med en väckarklocka. Den står i normala fall undangömd i hyllan, bakom några böcker. För vem älskar en väckarklocka? Inte jag!

Sen behövs nog köksklockan så vi kan hålla koll på tiden något så när och inte missar den när det är något viktigt. Men annars?

Tiden är ett mycket relativt begrepp och vi upplever tidens gång olika beroende hur gamla vi är. Vem av er som är, som jag, lite till åren kommen har inte upplevt att tiden går mycket snabbare nu än när man var yngre? Barn däremot har all tid i världen!

Klockor eller tidsmätare är gamla i människans historia. Varför förstår jag inte riktigt. Solen går upp och solen går ner, dag följer natt, årstid följer på årstid. Det märks och känns. Varför detta behov av att mäta det?

Själv lever jag numera oftast utan tidsmätning. Jag vaknar när jag har sovit färdigt, jag äter när jag är hungrig, jag går och lägger mig när jag blir trött. Däremellan utför jag mina sysslor i den takt jag orkar eller tycker om dem. Min tid är inte längre pengar. Visst blir det ibland några "måsten" men i det stora hela är ingenting en belastning, bara jag får tillräcklig med tid till att utföra det. Men visst känner även jag av att tiden går och jag blir, som alla andra, inte yngre men det är inget som har med ställtid eller klockor att göra, det sker i ett större tidsperspektiv. För så är det, tiden lider och vi med den!

Därför önskar jag er alla en underbar solig höstsöndag med tid till vila och återhämtning!

En melankolisk höstdag

En stilla, molnfri höstdag.

Kända rastplatser bjuder oss
att njuta den milda höstsolen.
Fåglarna har tystnat,
bara kråkorna bryter tystnaden
med sitt hesa kraxande.
Den ljumma luften bär i sig själv
på något som gör oss sorgsna,
det luktar avsked.
De färggranna löven på marken
kan inte höja stämningen.
Det har redan funnits så många avsked.
Inte länge kvar sen lägger sig
en skir rimfrost på morgonen
på buskar och träd.
En del döda löv skänker han
små vackra spetskanter.
Lättnad kommer med första snön
som täcker allt tröstlöst och smärtsamt.

Allt hör i hop, vi hör ihop

Allt hör ihop, vi hör ihop!

Vi människor hör samman med varandra. Vi är delar av en väv, alla människor, överallt. Tillsammans formar vi en värld i ständig förnyelse och förändring. Processen ställer oss hela tiden inför nya utmaningar och ger oss nya chanser att använda våra liv till något gott.

I tacksamhet uttrycker vi tillhörighet till naturen och allt levande. Vi känner att vi står i samband med varandra och världen omkring oss på ett sätt som vi bara kan ana, att det svåra som drabbar den andre eller jorden drabbar också mig, liksom den andres glädje och naturens under kan ge mig styrka. När jag gör något för en annan människa växer båda. Tacksamhetens motpol är alienation, att avskärma sig från gemenskap och klippa de trådar som håller oss människor samman.

Ingen handling är för liten för att räknas i livets vågskål. Det som görs uppriktigt och från hjärtat brukar bära frukt. Om man inbillar sig att man är för liten för att ha betydelse eller för att göra skillnad har man aldrig haft en mygga i sovrummet!

Hur vi väljer att leva bidrar till hur det går med världen. Tacksamhet och förnöjsamhet återspeglar glädjen i att vi har friheten att välja och därmed också ett personligt ansvar för att värna livet. En tacksam och förnöjsam livshållning speglar ett engagemang i världen. På franska betyder "en gage" ungefär "i pant". En engagerad människa sätter sig själv i pant till livet, i tron på den goda kraften som finns som en potential inom oss och i världen runt omkring oss.

Det måste vara möjligt att uppleva både tacksamhet och glädje för det vi har utan att förlora vår medmänsklighet eller förneka vår del i ansvaret för hur illa det är ställt i större delen av världen på grund av vår glupskhet och vårt slöseri med jordens resurser.

Det gäller att hålla sig lyhörd för punkten då njutning blir slukning och att vara beredd att sätta stopp. Ett liv i överflöd kan leda till avskärmning, göra oss hårdhudade, likgiltiga för andras nöd, bortvända och insnörda i våra egna jag. Ju mer vi håller självupptagenheten i schack desto bättre kan vi se och uppskatta vad andra har att ge.

Det handlar om att vägra låta sig förlamas av omständigheterna, att falla in i hopplöshet och vanmakt. Känslan av att det är för sent att det inte spelar någon roll längre!

Tacksamhet vilar på en enkel princip: att betrakta det som vi ställs inför som en utmaning och en gåva. I varje motgång vilar en möjlighet. Livet är oberäkneligt. Valet står mellan att finna sig i det som kommer i ens väg och ta sig igenom det, eller att streta emot och vägra se verkligheten som den är.

Tacksamhet är en livshållning, ett lågmält bejakande av livet även då det känns tomt och oss övermäktigt. Detta "JA" till livet bygger på tron att allt som sker och allt vi gör har ett värde fastän man kanske inte alltid ser det under tiden. Allt kan användas till att främja livet och människans och jordens överlevnad eller till att förgöra allt.

Så, allt hör ihop, vi hör ihop! Låt oss därför visa tacksamhet mot livet och varje morgon på nytt dela våra liv med någon medmänniska och ge vår sargade jord hoppet om överlevnad och läkedom.

Datastrul

Tänk vad ett personligt besök kan göra för skillnad!

Vi har ju haft problem med internetanslutningen under en längre tid. Vi har inte varit ensamma om det, flera grannar hade upplevt samma sak. Vid telefonkontakt med Cesam blev vi, mest jag förstås, bemötta som allt mellan kompletta idioter och jobbiga kunder. Man lovade att en mekaniker skulle komma och rätta till felet. Inte vet jag om det skedde, det kanske var en mekaniker någonstans någon gång. Ibland blev anslutningen lite bättre för att sedan bli sämre igen.

Igår kväll la modemet av helt och hållet. Maken ringde direkt och hamnade då hos någon jour som upplyste honom om att han var ensam om att ha problem och om de skulle göra något måste minst två ringa och klaga!

Jag kan väl säga att det var tur för dem att det inte var jag som ringde!

Efter att ha laddat hela natten var jag i morse beredd för ett personligt besök på Cesams kontor i Södertälje. Till och med fickparkeringen gick som en dans, så upprörd var jag! Aha, tänkte jag när jag klev in genom dörren, där är hon, den där näbbigt arroganta kvinnan som har snäst av mig några gånger i telefon! Men döm om min förvåning när hon visade upp sitt allra finaste leende och var såååå tillmötesgående och förstående så alla mina förberedda uppsträckningar föll pladask till marken.

Jo, de hade redan noterat att vi hade stopp i förbindelsen och hon erbjöd mig både en ny kabel och ett nytt modem att ta hem och testa om det eventuellt kunde vara fel på något av vår utrustning.

Sen testade vi, maken och jag och gruvade oss inför utsikten att krypa omkring på vinden igen för att dra ny kabel. Den nya kabeln funkade med nya modemet, den nya kabeln funkade med det gamla modemet och till sist funkade också den gamla kabeln med det gamla modemet.

Glad i hågen ringde jag till den, numera vänliga, damen och meddelade den glada nyheten och frågade om det var okej att vi kom tillbaka med den lånade utrustningen först på fredag när vi ändå har ärenden i stan. Det behövdes inte svarade hon, de hade en mekaniker ute i Enhörna just nu och han kunde komma förbi och hämta sakerna. Men "han hade inte tid att stanna och dricka kaffe" (damens uttalande!). Mekanikern kom också rätt så omedelbart och då visade det sig att han, minsann, hade varit i närmsta kopplingsstation (i grannens trädgård) och bytt ut vår anslutningskontakt. Det kanske tog honom en kvart? Vad vet jag! Men jag undrar ändå varför de inte kunde ha lyssnat på oss från första början och bytt ut kontakten och därmed besparat oss en massa besvär och sig själva upprörda telefonsamtal från två, i deras ögon, mindre vetande men envisa pensionärer.

Blå-vitt

Jag har en faiblesse för blå-vitt. Det är jag inte ensam om, jag vet, men ändå!

Jag vet inte riktigt hur och när det började men redan 1963 köpte jag för mina sparade veckopengar en blå-vit teservis. Det är absolut inget märkvärdigt med den, mer än kanske namnet, Balmoral! Engelskt vardagsporslin, robust och hållbart men väldigt fint med  mina ögon sett.
Servisen användes ofta och den har överlevt utan minsta skavank. Nu, när jag har ett vitrinskåp i köket, bidrar den även som utsmyckning.

Förkärleken till det blå-vita fortsatte sedan när vi 1977 var på resa genom Holland och där vi, trots skral reskassa köpte två små tavlor i Delft-porslin. Typiska turistsouvenirer men jag älskar dem och de har hängt på samma plats i i köket sedan dess. Man blir lätt hemmablind och tittar inte så noga på det som finns där framför ögonen varje dag. Idag, när jag tog kort på de små tavlorna tittade jag lite närmare på motiven också, inte bara den blå-vita färgen.  De är väldigt detaljrika och jag vet (jag har varit där!) att det sitter kvinnor och målar allt för hand!

  Om man jämför blåvita porslin med varandra ser man att färgerna är väldigt olika. Grunden, det vita porslinet skiftar i färg, Delft-porslin har en lite blåaktig ton och den blåa färgen är mild och himmelsblå. Man har tillverkat porslin i Delft ända sedan 1500-talet och egentligen är det inte porslin i egentlig bemärkelse utan lergods, en billigare variant av det berömda kinesiska porslinet som fanns då. Även den blåa nyansen i själva grunden är ett tecken på att Holländarna inte var lika drivna på porslinstillverkning som kineserna. Den kritvita färgen tog det tid att få fram och då hade Delft redan blivit så etablerat att färgen blev ett signum.







Efter 1977 blev det en paus på rätt många år innan jag åter började köpa blå-vitt porslin. När jag renoverade vårt kök hade jag en idé om ett blå-vitt kök, förmodligen redan i planeringsstadiet. Vitt tak, antikvita luckor och panel, blå väggfärg och vita möbler.  Då behövdes blå-vita inredningsdetaljer!





Kökssoffan fick en ny klädsel (den har haft många klädsel i olika färger och mönster sedan den snickrades av maken för 36 år sedan!) blåa blommor i vita krukor i fönstren osv. Ja, ni förstår vartåt det lutar! Som tur är finns det gott om loppmarknader i närheten och de försäg mig med många små, eller stora blå-vita pryttlar. Hyllan ovanför spisen fick sitt, en blandning av sånt som används dagligen och sånt som bara står där och samlar damm! Svårast att hitta var saltkaret och detta som står där nu är nummer två eftersom det första åkte i golvet och gick i tusen bitar!





Vitrinskåpet härbärgerar inte bara blå-vita saker, det står även annat där, men intrycket av blå-vitt förstärks av en urna i Delft-porslin som jag fick väldigt billigt eftersom den saknar lock och en skål där citroner och annan frukt ligger. Att urnan inte har något lock spelar mig ingen roll, jag använder den som vas och den är snygg!











Min jakt på det blåvita fortsätter och jag har (som alltid) nya projekt på gång. Matrummet kändes opersonligt och kalt trots svärfars otroligt vackra väggskåp och sideboard.
Svärfar, fiffig som han är, såg sådana skåp i en affär, tog bilder och mått på dem, gick hem och snickrade och lämnade sedan in till en konstnärinna i Arvika att måla och dekorera dem. Alla barn och barnbarn har fått åtminstone ett exemplar av "farfars-skåpen". Ja, ni ser det, det är helt rätt, vårt skåp är naturligtvis blått! Sideboardet fick jag måla själv men lådorna lämnade vi in till samma dam. Hon var dock inte särskilt behjälplig när det gällde att luska ut vilka färgpigment hon hade använt! Hon ville väl måla allt själv, kan jag tänka. Där fick jag faktiskt fråga dåvarande grannarnas morfar som är målarmästare!



Denna inredning kräver naturligtvis att man fortsätter på det blå-vita temat, eller hur? Min idé var en tallrikshylla med blå-vitt porslin. Jag letade efter ritningar så att maken, kanske, ,kunde snickra en hylla. Men av en händelse var jag på Pingstkyrkans loppis i Södertälje och där fanns hyllan, färdig att målas och hängas upp. Det senare tog nästan lika lång tid som det första! Har ni någon gång försökt att hänga upp något så att det kommer på rätt höjd och som hänger absolut vågrätt? Då förstår ni hur det var! Men hyllan hänger där, kanske inte på rätt höjd men vågrätt!

Då behövs nu bara blå-vita tallrikar. Min idé är en samling olika tallrikar för att åskådliggöra vilken otrolig variationsrikedom det finns i blå-vitt porslin. Jag har bara börjat och en del av tallrikarna står där just nu bara som utfyllnad, men jag har hittat en ny favorit, Fågel blå från Rörstrand.  Den är så där mild blå-vit med en lätt blå skiftning i det vita porslinet. Den lilla fågeln är så söt men på dotterns fråga vad det var för slags fågel hade jag inget svar.




Rörstrands mest berömda, i nutid måste tilläggas,  porslin är "Ostindia". Av den har jag också ett exemplar, en soppterrin med några år på nacken, hittat på den lokala loppisen.
Ni kanske undrar varför jag inte tar den lätta vägen genom att köpa nytt, för just "Ostindia" finns fortfarande att köpa. Var och av vem den tillverkas numera vet jag inte och det är inte heller intressant. Att köpa nytt är ju ingen sport! Nej, jag ska göra fynd! 
Lite tragiskt är det dock att Rörstrands anrika porslinsfabrik 2005 gick i graven efter 279 år. Många fina serviser har tillverkats och en del tillverkas även idag om än i annan regi, men just "Fågel Blå" finns inte lägre i produktion.

Så, därför fortsätter min jakt efter "Fågel Blå" på alla loppmarknader i Stockholmsområdet och i Värmland. Man kan hitta "Fågel Blå" på tradera men jag vågar inte riktigt, eller rättare sagt jag förstår inte riktigt hur man gör! Men vem vet, jag kanske lägger ett bud i alla fall!

Att ta för sig på andras bekostnad

Jag gav upp inför de bedjande små ögonen. Jag la ut mat i fågelbordet.

Först blev alla små mesar överlyckliga och började, på sitt kvicka sätt, komma och hämta en mun full och sedan flyga till närmsta buske för att äta.

Men några som verkligen har ögonen på skaft och som uppmärksammar allt som försiggår i omgivningen, är skatorna!

 Man kan lugnt konstatera att de små mesarna inte fick  sig särskilt många frön till livs innan skatorna kom och tog över.
Skatorna är egentligen lite för stora för att äta från vårt fågelbord, men skam den som ger sig, med näst intill akrobatiska konster roffar de åt sig godsakerna samtidigt som de med sitt flaxande skrämmer bort alla småfåglar.
De gör så vid fågelbordet, de gör så i rönnen, de gör så i fläderbusken. De gjorde så med körsbären och de har mage att hacka på päronen mens de sitter kvar på trädet!!! Varken mesar eller trastar har en chans. Likt ouppfostrade tonåringar drar de fram i flock, skränande och störiga. Alla andra viker undan så att de kan få hållas bäst de vill. Dessutom har de mage att jaga katten Isadora!!! Som naturligtvis är helt oskyldig vad fåglar anbelangar (eller inte!)

Så kan vi i vilket fall som helst inte ha det! Det går ju bara inte!

Nu ruvar jag på, ja inte på hämnd, men dock på ett sätt att lära skatorna lite hyfs. De lär ju vara intelligenta djur. Första åtgärden blir en hängande fågelmatare där de små har större chans att hämta sig något ätbart, nästa steg blir väl att lägga ut mat till skatorna någon annanstans och sista åtgärden, lite jobbig, är att skrämma dem varje gång jag ser dem!
En liten tröst är att de, än så länge, bara är fyra stycken. I vintras räknade jag till hela 18 skator här hos oss. Så, det blev en dyr affär, för ett gäng skator kan rensa ett fågelbord på fem minuter!

Reflektioner på Tacksäglesedagen

Hösten är reflektionens tid! Att både se tillbaka på det som varit och blicka framåt på allt som ska komma.

Att få följa årstidernas växlingar är en ynnest som vi kanske inte alltid uppskattar tillräckligt. Även om just höstarbetet i trädgården är lite vemodigt så finns vissheten där att allt finns inneslutet i naturens eviga kretslopp. Allt måste gå till vila för att sedan kunna vakna igen, fyllt av ny energi och livskraft.

Trädgårdsarbetet är min inspirationskälla och läkande kraft. När jag pysslar i trädgården tar jag in en del av den natur som omger mig. När jag klipper rosorna gör jag mig av med aggressioner och blir tålmodigare, lugnare och mer förnöjd. När jag vattnar de hängande korgarna med blommor i eller sår en rad med morotsfrön utvecklar jag den vårdande sidan i min personlighet. Medan jag anlägger en vacker rabatt med perenner utvecklar jag min artistiska ådra, jag balanserar storlek, form, färg och strukturer.

Men trädgårdsarbetet får inte bara bli ett mål i sig, utan ska vara ett njutbart medel att uppnå ett mycket högre mål, att nå helhet och hälsa. Att odla, både blommor och grönsaker, gör mig till en lyckligare och friskare människa. Tävlandet får stanna utanför grinden, det blir som det blir! Ibland mer, ibland mindre. Visst är det roligt om allt lyckas, men även det halvfärdiga är till glädje, även små morötter är goda!

Tidigt i våras såddes frön, sen omskolades de, sattes ut, vattnades och gödslades, sen kom skörden och nu, när plantorna är tomma, så grävs de upp och blir kompost. Men kretsloppet är inte över med detta. Nu tar maskar och småkryp och bakterier vid och förbereder nästa vårs sådd och plantering.
Själv sitter jag och planerar nästa års intensiva trädgårdsperiod för att sedan gå in i en mer meditativ viloperiod för att fyllas av ny energi och livskraft.

Jag är tacksam för att få vara en del av allt detta och önskar och ber att alla människor ska få en god omgivning där de kan växa och hålla sig friska till kropp och själ.