Mormors resväska

Mormor hade flera resväskor, men den jag tänker på var den s k "nödfallsväskan". Numera står den på vår vind och härbärgerar babykläder som jag inte kan göra mig av med. De är helt enkelt alldeles för mycket en del av mitt och barnens första tid i livet.

Resväskan hade säkert varit en äkta resväska som användes vid de många resor till framförallt alperna som mormor, morfar och min mamma gjorde med morfars stora Opel. Den var bara tvåsitsig men mycket rymlig så då ställdes en korgstol bakom sätena så mamma kunde sitta bekvämt bland allt bagage.
Det gick inte så fort så det var nog rätt säkert i alla fall.

När exakt resväskan blev nödfallsväska vet jag inte, men saken är den att mormor hade överlevt två världskrig, förlorat både nära och kära men också hem och hus så hon visste vad som var nödvändigt att ha med sig i fall det händer något allvarligt. I resväskan låg pass, bankbok, reservkläder, smycken, toalettartiklar och en massa annat. Den resväskan stod alltid nära dörren, bara att greppa och gå!

I den lilla by i forna DDR, där mormor bodde, förekom ofta hemska åskväder.
Mormor var nästan paniskt rädd för åskan så när den gick, ofta på sena eftermiddagen/kvällen, men ibland också mitt i natten, klädde hon på sig lager på lager, kappan ytterst och hatten på huvudet. Nåja hatt och hatt, den var ett mellanting mellan hatt och basker, ungefär sådan som Greta Garbo ofta avbildas med. Jag fick också klä på mig på samma vis oavsett temperaturer och oavsett vilken tid på dygnet det var, mormor greppade väskan och vi gick ner till prästens vardagsrum där hela hans familj satt samlad. Där satt hon på en stol mitt i rummet och väntade på att himlen skulle falla ner. Eller åtminstone blixten slå ner. De bad böner och sjöng psalmer och väntade på att den hemska åskan skulle gå över, eller åtminstone skona dem.

Jag har alltid varit väldigt väderkänslig och inför ett dramatiskt väderomslag eller åskväder får jag huvudvärk och blir allmänt orkeslös och tung i hela kroppen.  Det var så redan när jag var liten. Då kändes åskan som en befrielse! Jag tyckte det var väldigt spännande och därför stod jag alltid, tillsammans med prästen och mot mormors stränga order att hålla mig i mitten av rummet, i dörröppningen och iakttog spektaklet.  En gång blev det väldigt dramatiskt, en kulblixt studsade mellan husväggarna ute på bygatan. Jag har aldrig därefter sett något liknande!  Rädd för åskan var och är jag definitivt inte! Det finns regler för var man helst inte ska befinna sig och håller man sig till dem så är risken inte så stor att man träffas av blixten.

Nåja, när det hela var över tog mormor sin nödfallsväska i vi gick upp till oss igen och fortsatte med det som vi blev avbrutna av, antingen sömn eller kvällsmat eller annat.

Jag äger ingen nödfallsväska men man borde kanske ha en? De viktiga papper eller minnessaker som man absolut inte vill mista, ligger utspridda i hela huset och i ett nödläge finns ingen tid att gå runt och leta efter dem. Det kanske var dyrköpta erfarenheter som fick mormor att packa sin nödfallsväska, men hur det än förhåller sig med en saken så var det ett mycket klokt beslut!

Mormors symaskin

Mormor Alma ägde en symaskin. Den var hennes käraste ägodel! Mycket hade hon ägt och mycket hade hon mist, men symaskinen den räddade hon alltid undan på något sätt.
Hon hade fått den när hon var ung flicka och den följde henne genom livet ända till slutet. De sista åren av sitt liv sydde hon inte så mycket längre, ögonen var för skumma och hon tyckte inte att det var värt att skaffa nya glasögon, hon skulle ju ändå snart dö. Hon blev 90 år gammal!
De sista åren av sitt liv stickade hon i stället strumpor åt hela släkten, alla barnbarnsbarn hade många uppsättningar av yllesockor som Alma hade stickat. Symaskinen stod dock intill hennes fåtölj vid fönstret. Den tjänade som bord och i den lilla lådan förvarade hon karameller som de små barnen fick när de kom för att hälsa på henne. Den lyxen kunde hon dock inte unna mig när jag var liten. men hon tog igen det på mina barn. Karameller som smakade eukalyptus, inlindade i grönt papper. Jag hittade sådana karameller på Lidl häromsistens så nu har jag ett lager undangömt på ett hemligt ställe.

Mormor sydde alla sina kläder själv och hon sydde alla våra kläder en bra bit upp i livet. När Alma fick sin dotter, det enda barnet, var det världskrig och det fanns inget att köpa. Hon tog sina egna kläder och sydde om dem till den lilla. De blev faktiskt väldigt vackra, hon sparade inte på utsmyckningen. Det vi har kvar är dopklänningen som hon sydde av sin finaste festklänning.

När min syster föddes var åter igen världskrig och de hade fått lämna hus och hem. De fick 12 timmar på sig att lämna allt och kunde då förstås inte få med sig allt till fristaden i byns prästgård. Men det fanns många hjälpsamma händer och en del möbler och alla lådorna med böcker, alla stora tavlor osv fick förvaras hos snälla grannar. Mormor fortsatte att sy barnkläder av vuxnas kläder och hon såg alltid till att de verkligen blev fina. Det enda jag inte gillade var de långbyxor hon sydde av min mormfars lodenrock. De kliade något alldeles förfärligt!

Hon var mycket för att försköna även de enklaste tingen. Jag hade ett örngott där hon i engelskt broderi hade broderat in "Behüt dich Gott". Örngottet var av finaste bomull och till slut blev den utsliten och trasig, men själva broderiet sparade jag, fäste det på oblekt linne, lät rama in det och nu hänger det över min säng med sin bön om beskydd.

Åren har gått, jag har lärt mig att både sticka och brodera, jag syr och virkar men jag kommer nog aldrig upp i mormor Almas otroliga kunnighet och kreativitet att göra något vackert av något gammalt och slitet.

Symaskinen finns hos min syster. Vi fick var sin ny, elektrisk när jag var 14 år. Då var jag inte ett dugg intresserad av symaskiner och visste inte riktigt vad den skulle vara bra för. Sedan har även jag använt den till att sy barnkläder men inte av gammalt utan av nytt.
Men även om jag använder min symaskin, jag är inne på nummer två, kan den aldrig komma upp i mormor Almas symaskins klass. Hennes hade personlighet, min är bara ett hjälpmedel.

Mormors skafferi

Mormor odlade inte bara blommor i sin koloniträdgård. Nej, den var först och främst till för att odla ätbart.

Blommorna fanns runt, bakom, framför och mellan allt det som var till för att skördas och sedan hamna på bordet. Det fanns ett äppelträd, ett plommonträd, ett bigarråträd,




vinbärsbuskar, både svarta, vita och röda, det fanns krusbärsbuskar, jordgubbar och hallon. Bärbuskarna var uppstammade och tog därför mindre plats och det gick att odla jordgubbar under dem.


I grönsaksbäddarna växte morötter,
 brysselkål, purjolök, ärter, bönor, rödbetor, selleri, gurkor, både slanggurka och små Västeråsgurkor, tomater, persilja, dill och sallad. Hur hon fick allt att frodas vet jag inte. I mina ögon växte allt bara av sig självt.


Däremot vet jag hur hela trädgården vattnades. Det fanns inga vattenslangar utan allt vatten hämtades i kannor vid en pump som fanns centralt bland trädgårdarna.

Vilket slit! Mormor hade en liten skrinda till sin hjälp. På vägen till och från trädgården fick jag sitta i den, men väl i trädgården drogs kannorna och hinkarna med skrindan och sedan gick mormor där bland allt det gröna och vackra och vattnade.

Av allt det ätbara fick man smaka lite på plats. Men det mesta togs hem och tillagades. Framförallt så konserverades det, både frukt och grönsaker. Mormor hade en matkällare fullt med glas fyllda med inlagda grönsaker, kompotter, marmelader och sylter, mat som skulle räcka resten av året. En del tyckte jag om annat, som morötter och ärter, var mindre populärt. Av någon anledning ansågs det att morötter inte gick att äta råa. Ärtorna fick man smaka på i trädgården men sedan skulle de kokas. Det som jag tyckte var konstigast av allt var ägg i glas.

En inläggning som jag älskade och som jag ofta smög ner till källaren för att hämta i smyg var inlagda gurkor. Mormor hade en stor kruka i lergods och den var i början fylld till bredden med de godaste ättiksgurkorna som fanns. I början var det lätt att fiska upp en gurka och smaska i sig den. men när krukan började bli tom var det lite svårare för mig att nå ända ner till botten för att nå godsakerna.  Så stor var krukan och så liten var jag!


Av svarta vinbär gjorde mormor vin. Min far, som visste en hel del om vin och som hade väl utvecklade smaknerver, intygade att det vinet var mycket gott. Jag var förstås för liten för att smaka men jag minns det roliga pluppande från jäsröret. Lukten var jag mindre förtjust i. Damejeannen stod i vindsgarderoben där även mina leksaker fanns. Men när det bubblade och luktade där inne fick leksakerna vara i fred.

Mormor var en omvittnad god kock men eftersom jag var ett kräset litet barn visste jag inte alltid att uppskatta det. Skalad potatis kunde jag bara inte få ner och jag har, faktiskt ännu idag, svårt för skalad potatis. Kokt med skalet på däremot går bra.
Det bjöds ofta på soppor av alla de slag. Soppa på vita bönor var gott, soppa på gröna bönor däremot var hemskt, tyckte jag. Raggmunk med äppelmos var en delikatess och en rätt som på tyska heter Hefeklösse (vetedegsbollar som ångkokas) och som äts med kompott och vid högtidliga tillfällen också med vaniljsås, var alltid en höjdpunkt på matbordet i mina ögon.

 Det blev mycket vegetariskt för kött var ransonerat, vilket inte gjorde mig så mycket för jag hade svårt att tugga det och tyckte inte om det.

Mormor bakade till söndagens eftermiddagste, stora plåtar med plommonkaka, kaka med kvarg och russin och en kaka som jag aldrig har fått i Sverige nämligen vallmokaka. Nu åt vi inte upp hela kakan själva, nej, mormor visste alltid någon familj som hade det ännu sämre än hon eller en ensam gammal tant som inte hade någon som brydde sig om henne. De fick dela kakan med oss.

Te ja, det var inte svart te, nej, mormor odlade både pepparmynta och citronmeliss, kamomill och salvia och annat som hon gjorde sina egna teblandningar av. De serverades både till måltiderna och som sällskapsdryck. De var medicin både invärtes och utvärtes. Det fanns alltid en sort som passade.

Hon gjorde det mesta själv, allt utom att baka bröd, det fick jag hämta hos bagaren.

Jag fick också gå och hämta mjölk i en kanna. Den by mormor bodde i och där jag är född, var inte stor, det fanns inga bilar och bussen kom bara två gånger om dagen. Det farligaste som fanns var gässen som gick och betade på byns allmänning. Så nog kunde man skicka iväg ett litet barn att hämta både bröd och mjölk. Alla barn gjorde det och för övrigt så fick vi springa omkring fritt överallt utom på åkrarna, men de låg utanför byn och så långt vågade bara de stora pojkarna gå.
Mjölkkannan kunde man svänga runt utan att mjölken rann ut. Det gällde bara att ta i ordentligt.  Nu var ju även mjölken ransonerad och det var tur för mig för jag tyckte inte om mjölk. Man fick ju inte dricka den som den var, utan den skulle kokas upp först, men då bildades ju den förskräckliga hinnan som alla vuxna insisterade på att den var det nyttigaste av allt och därför inte tas bort. Det klarade inte jag och jag började inte dricka mjölk förrän jag hade flyttat till Sverige och kunde dricka kall mjölk UTAN hinna.

Mormor använde mjölken i matlagningen och till att göra kvarg av. Den sura och stelnade mjölken hälldes i en handduk som bands ihop och hängdes vid vedspisen med en skål under och sedan kunde man ligga i sin säng och lyssna på dripp, dropp, dripp, dropp tills man somnade.

Vedspisen ja, mormor lagade all mat på den, något annat fanns inte. Den var spis, ugn, varmvattenberedare, och enda värmekälla. Stor och svart. Idag tänker jag på att det måste ha varit varmt på sommaren. Mormor bodde i ett vindsrum med fönster bara åt ett håll. Att då behöva elda i spisen för att laga mat eller för att få varmvatten, måste ju ha varit odrägligt. Men det minns inte jag. För mig var spisen, mat, värme, trygghet.

Mormors skafferi och kök innehöll inga märkvärdiga maträtter eller ingredienser. I en del av hennes tidigare liv hade det varit så, men när jag var liten så var det en enkel kost som tillagades. En kost som idag rekommenderas av hälsoskäl. Det  var alltid vällagat och det fattades egentligen ingenting, trots bittra tider och svårigheter att få tag i både det ena eller det andra. Men mormors förmåga att odla ätbart, tillaga det och konservera det gjorde att inte bara jag har ljusa barndomsminnen när det gäller mat. Förutom soppan på gröna bönor!

 

Mormorsblommor och mormors blommor

Mormor Alma hade gröna fingrar! När jag föddes hade hon fått lämna hus och trädgård och fått en fristad i prästgården. Hon förunnades dock en koloniträdgård i utkanten av byn. Denna trädgård var, med mina småbarnsögon sett, enorm men i verkligheten kanske inte större än 400 kvadrat. Där skapade Alma ett paradis både för kropp och själ.
Det skrivs mycket om gamla trädgårdar, särskilt torparträdgården, och alla de blommor som fanns och som vi så gärna även vill ha i våra trädgårdar idag. Mormorsblommor!


Almas trädgårdsfest började tidigt på våren med pärlhyacinterna. På tyska heter de Bergmännchen och passade därför särskilt bra hos en som härstammade från en lång rad bergsmän. Även i min trädgård får de bre ut sig!

I den blåa mattan fanns öar av vita pingstliljor. Den "rätta" sorten! Jag har köpt otaliga lökar av pingstliljor, på förpackningen såg det alltid ut som mormors men sedan visade det sig att det var en modernare form med större blomblad och endast gul mitt. Men skam den som ger sig, jag bara SKA HA mormors pingstliljor! Den kritvita färgen och den gula mitten med röd kant runt är oslagbar.






I rabatten längs gången växte mormors penséer. Hon sådde dem en gång för länge sedan och sedan frösådde de sig alldeles själva i en salig blandning. varje liten blomma var unik, jag kunde inte se mig mätt på dem! Jag tror nästan att de var mormors favoriter. När Mormor Alma dog 14 maj 1974 blommade det för fullt i rabatten och hon fick många små buketter med penséer med sig i sin grav.







I den lilla gräsplätt under äppelträdet växte min favoritblomma, förgätmigej.
Till och med jag, som inte kunde vara stilla i normala fall och som alltid skuttade fritt omkring överallt, tassade väldigt försiktigt för att inte trampa på något enda litet exemplar av förgätmigej,







Vårblommorna följdes av sommarblommorna studentnejlikorna i spetsen. Även där rådde en salig blandning av färger och även de frösådde sig själva och korsade sig med varandra. En fröjd för ögat!

Bakom dem växte daliorna, alla möjliga sorter. Min favorit var och är fortfarande, den mörkröda dalian som är som en boll. På tyska heter den "Pompomdahlie". ´Jag minns inte var mormor gjorde av knölarna på vintern men daliorna blommade varje år igen.

I rabatten mot staketet, som omgärdade kolonilotten, fanns höstflox,









 uppblandad med fingerborgsblommor i alla de färger,

två enorma riddarsporrar i den "rätta" färgen och öar av gladiolus.

 Den rabatten har jag försökt att återskapa men tyvärr med klent resultat.
















När hösten nalkades exploderade trädgården ännu en gång i en färgprakt utan like. Astrar i alla möjliga färger fyllde rabatterna och som om detta inte skulle vara nog så förgyllde otaliga ringblommor resten.

Mormors trädgård med alla mormorsblommor som var mormors blommor är fortfarande min dröm av en trädgård. När jag var liten var den visserligen inte stor till ytan, det kom först senare, men den var mitt eget paradis och min lustgård.

I just den trädgården fanns inga rosor men i den som mormor sedan fick när hon tilläts flytta till oss i väst odlade hon en hel häck med olika rosor. Hon var noga med att ingen annan än hon själv skötte om dem!














 På balkongen, som var hennes favoritplats för utsiktens skull, fanns hennes pelargoner. Mormors pelargoner var sagolika! Hon hade sin alldeles egen blandning av gödselvatten som hon, klokt nog, inte ville avslöja för oss andra. Hon blandade nämligen i innehållet av nattens besök på pottan!!!


Eftersom det verkar som om lusten till trädgårdsarbete har gått i arv och eftersom jag ännu inte är klar med min trädgård på långa vägar så ska maken och jag nu åka iväg och titta på några öppna trädgårdar. Vem vet vilka inspirationer vi kommer hem med?

Mormorstankar

Min mormor, Alma, född 1885, har varit en mycket betydelsefull människa i mitt liv. Att hon  fortfarande är en förebild märkte jag i förrgår när jag plockade röda vinbär.

Busken dignade av bär i år igen! Jag satt på huk och stod lutad över håvorna och tänkte på mormor precis hela tiden. Jag tänkte på vem hon var, vilket liv hon hade levt, hur hon gjorde saker, vad hon skulle säga om hon fanns nu osv.

Jag kom på mig själv med att jag visserligen plockar de allra flesta bären, egal vilken sort, men lämnar alltid en del åt fåglarna och igelkottarna. Efter lite funderande kom jag på varför. Mormor Alma gjorde så!
Det är ju så att barn inte bara lär sig av vad vi säger utan mest av vad eller hur vi gör.Mormor Almas sätt att vara och göra saker har präglat mig mycket när det gäller hur jag gör.

Hon var en resolut person, alltid redo för att hjälpa andra, en människa med egna tankar och idéer oavsett vad omgivningen tyckte och tänkte och sa. Hon följde sin inre kompass, det hon ansåg vara rätt och riktigt. Och det har alltid i efterhand visat sig att hon hade rätt!

Mormor Alma hade ett stort hjärta för barn, djur och natur. Hon odlade allt från grönsaker till rosor. Och allt och alla trivdes i hennes närhet. Med stort tålamod lotsade hon oss barn på livets stigar och barnen, mig inklusive, fick vara med i allt, i köket, i trädgården, på resorna till släkten eller till nära och käras gravplatser, överallt förutom i kyrkan. Den platsen, eller rättare sagt de gudstjänsterna, var inget för små barn som inte kunde vara stilla, ansåg mormor. Ett faktum som störde mig. Därför beslöt jag en dag, 3 år gammal, att hälsa på hos Gud, nu när kyrkdörren för en gångs skull stod öppen. Men till min stora besvikelse var han inte hemma!  Där hade mormor en del att förklara! Hon klarade även den biten galant.

Mormor Alma, kunde inte bara odla, laga god mat, ta hand om barn och sjuka och djur av alla de slag, hon kunde sy, brodera, sticka, virka osv. Nu var jag ju ett barn som inte kunde vara stilla så jag lärde mig inte de färdigheterna av henne då, men jag har nu tagit igen skadan och jag märker att jag ofta, utan att tänka mig för, gör precis som mormor gjorde.

Mormor Alma hade ett livsmotto som jag har övertagit: "Problem är till för att lösas och tillsammans klarar vi det!" Problemen löstes, de försvann kanske inte alltid, men hon visade på en livshållning som gjorde dem uthärdliga. En livshållning som grundade sig i en tillit till  Gud och som gav henne styrkan att klara allt med ett beundransvärt jämnmod. Inte att förväxla med uppgivenhet eller ens foglighet, nej saker och ting togs för vad de var och hon antingen löste problemen eller stod ut, men utan att låta sig knäckas av motgångarna.

Min mormor Alma, min ledstjärna!