Mormors symaskin

Mormor Alma ägde en symaskin. Den var hennes käraste ägodel! Mycket hade hon ägt och mycket hade hon mist, men symaskinen den räddade hon alltid undan på något sätt.
Hon hade fått den när hon var ung flicka och den följde henne genom livet ända till slutet. De sista åren av sitt liv sydde hon inte så mycket längre, ögonen var för skumma och hon tyckte inte att det var värt att skaffa nya glasögon, hon skulle ju ändå snart dö. Hon blev 90 år gammal!
De sista åren av sitt liv stickade hon i stället strumpor åt hela släkten, alla barnbarnsbarn hade många uppsättningar av yllesockor som Alma hade stickat. Symaskinen stod dock intill hennes fåtölj vid fönstret. Den tjänade som bord och i den lilla lådan förvarade hon karameller som de små barnen fick när de kom för att hälsa på henne. Den lyxen kunde hon dock inte unna mig när jag var liten. men hon tog igen det på mina barn. Karameller som smakade eukalyptus, inlindade i grönt papper. Jag hittade sådana karameller på Lidl häromsistens så nu har jag ett lager undangömt på ett hemligt ställe.

Mormor sydde alla sina kläder själv och hon sydde alla våra kläder en bra bit upp i livet. När Alma fick sin dotter, det enda barnet, var det världskrig och det fanns inget att köpa. Hon tog sina egna kläder och sydde om dem till den lilla. De blev faktiskt väldigt vackra, hon sparade inte på utsmyckningen. Det vi har kvar är dopklänningen som hon sydde av sin finaste festklänning.

När min syster föddes var åter igen världskrig och de hade fått lämna hus och hem. De fick 12 timmar på sig att lämna allt och kunde då förstås inte få med sig allt till fristaden i byns prästgård. Men det fanns många hjälpsamma händer och en del möbler och alla lådorna med böcker, alla stora tavlor osv fick förvaras hos snälla grannar. Mormor fortsatte att sy barnkläder av vuxnas kläder och hon såg alltid till att de verkligen blev fina. Det enda jag inte gillade var de långbyxor hon sydde av min mormfars lodenrock. De kliade något alldeles förfärligt!

Hon var mycket för att försköna även de enklaste tingen. Jag hade ett örngott där hon i engelskt broderi hade broderat in "Behüt dich Gott". Örngottet var av finaste bomull och till slut blev den utsliten och trasig, men själva broderiet sparade jag, fäste det på oblekt linne, lät rama in det och nu hänger det över min säng med sin bön om beskydd.

Åren har gått, jag har lärt mig att både sticka och brodera, jag syr och virkar men jag kommer nog aldrig upp i mormor Almas otroliga kunnighet och kreativitet att göra något vackert av något gammalt och slitet.

Symaskinen finns hos min syster. Vi fick var sin ny, elektrisk när jag var 14 år. Då var jag inte ett dugg intresserad av symaskiner och visste inte riktigt vad den skulle vara bra för. Sedan har även jag använt den till att sy barnkläder men inte av gammalt utan av nytt.
Men även om jag använder min symaskin, jag är inne på nummer två, kan den aldrig komma upp i mormor Almas symaskins klass. Hennes hade personlighet, min är bara ett hjälpmedel.