
Blommorna fanns runt, bakom, framför och mellan allt det som var till för att skördas och sedan hamna på bordet. Det fanns ett äppelträd, ett plommonträd, ett bigarråträd,


vinbärsbuskar, både svarta, vita och röda, det fanns krusbärsbuskar, jordgubbar och hallon. Bärbuskarna var uppstammade och tog därför mindre plats och det gick att odla jordgubbar under dem.

brysselkål, purjolök, ärter, bönor, rödbetor, selleri, gurkor, både slanggurka och små Västeråsgurkor, tomater, persilja, dill och sallad. Hur hon fick allt att frodas vet jag inte. I mina ögon växte allt bara av sig självt.
Däremot vet jag hur hela trädgården vattnades. Det fanns inga vattenslangar utan allt vatten hämtades i kannor vid en pump som fanns centralt bland trädgårdarna.
Vilket slit! Mormor hade en liten skrinda till sin hjälp. På vägen till och från trädgården fick jag sitta i den, men väl i trädgården drogs kannorna och hinkarna med skrindan och sedan gick mormor där bland allt det gröna och vackra och vattnade.



Av svarta vinbär gjorde mormor vin. Min far, som visste en hel del om vin och som hade väl utvecklade smaknerver, intygade att det vinet var mycket gott. Jag var förstås för liten för att smaka men jag minns det roliga pluppande från jäsröret. Lukten var jag mindre förtjust i. Damejeannen stod i vindsgarderoben där även mina leksaker fanns. Men när det bubblade och luktade där inne fick leksakerna vara i fred.
Det bjöds ofta på soppor av alla de slag. Soppa på vita bönor var gott, soppa på gröna bönor däremot var hemskt, tyckte jag. Raggmunk med äppelmos var en delikatess och en rätt som på tyska heter Hefeklösse (vetedegsbollar som ångkokas) och som äts med kompott och vid högtidliga tillfällen också med vaniljsås, var alltid en höjdpunkt på matbordet i mina ögon.
Det blev mycket vegetariskt för kött var ransonerat, vilket inte gjorde mig så mycket för jag hade svårt att tugga det och tyckte inte om det.



Hon gjorde det mesta själv, allt utom att baka bröd, det fick jag hämta hos bagaren.

Mjölkkannan kunde man svänga runt utan att mjölken rann ut. Det gällde bara att ta i ordentligt. Nu var ju även mjölken ransonerad och det var tur för mig för jag tyckte inte om mjölk. Man fick ju inte dricka den som den var, utan den skulle kokas upp först, men då bildades ju den förskräckliga hinnan som alla vuxna insisterade på att den var det nyttigaste av allt och därför inte tas bort. Det klarade inte jag och jag började inte dricka mjölk förrän jag hade flyttat till Sverige och kunde dricka kall mjölk UTAN hinna.
Mormor använde mjölken i matlagningen och till att göra kvarg av. Den sura och stelnade mjölken hälldes i en handduk som bands ihop och hängdes vid vedspisen med en skål under och sedan kunde man ligga i sin säng och lyssna på dripp, dropp, dripp, dropp tills man somnade.
Vedspisen ja, mormor lagade all mat på den, något annat fanns inte. Den var spis, ugn, varmvattenberedare, och enda värmekälla. Stor och svart. Idag tänker jag på att det måste ha varit varmt på sommaren. Mormor bodde i ett vindsrum med fönster bara åt ett håll. Att då behöva elda i spisen för att laga mat eller för att få varmvatten, måste ju ha varit odrägligt. Men det minns inte jag. För mig var spisen, mat, värme, trygghet.
Mormors skafferi och kök innehöll inga märkvärdiga maträtter eller ingredienser. I en del av hennes tidigare liv hade det varit så, men när jag var liten så var det en enkel kost som tillagades. En kost som idag rekommenderas av hälsoskäl. Det var alltid vällagat och det fattades egentligen ingenting, trots bittra tider och svårigheter att få tag i både det ena eller det andra. Men mormors förmåga att odla ätbart, tillaga det och konservera det gjorde att inte bara jag har ljusa barndomsminnen när det gäller mat. Förutom soppan på gröna bönor!
Vackra bilder, fin och verklighetsnära text.
SvaraRaderaTack Karla.