Mormors skafferi

Mormor odlade inte bara blommor i sin koloniträdgård. Nej, den var först och främst till för att odla ätbart.

Blommorna fanns runt, bakom, framför och mellan allt det som var till för att skördas och sedan hamna på bordet. Det fanns ett äppelträd, ett plommonträd, ett bigarråträd,




vinbärsbuskar, både svarta, vita och röda, det fanns krusbärsbuskar, jordgubbar och hallon. Bärbuskarna var uppstammade och tog därför mindre plats och det gick att odla jordgubbar under dem.


I grönsaksbäddarna växte morötter,
 brysselkål, purjolök, ärter, bönor, rödbetor, selleri, gurkor, både slanggurka och små Västeråsgurkor, tomater, persilja, dill och sallad. Hur hon fick allt att frodas vet jag inte. I mina ögon växte allt bara av sig självt.


Däremot vet jag hur hela trädgården vattnades. Det fanns inga vattenslangar utan allt vatten hämtades i kannor vid en pump som fanns centralt bland trädgårdarna.

Vilket slit! Mormor hade en liten skrinda till sin hjälp. På vägen till och från trädgården fick jag sitta i den, men väl i trädgården drogs kannorna och hinkarna med skrindan och sedan gick mormor där bland allt det gröna och vackra och vattnade.

Av allt det ätbara fick man smaka lite på plats. Men det mesta togs hem och tillagades. Framförallt så konserverades det, både frukt och grönsaker. Mormor hade en matkällare fullt med glas fyllda med inlagda grönsaker, kompotter, marmelader och sylter, mat som skulle räcka resten av året. En del tyckte jag om annat, som morötter och ärter, var mindre populärt. Av någon anledning ansågs det att morötter inte gick att äta råa. Ärtorna fick man smaka på i trädgården men sedan skulle de kokas. Det som jag tyckte var konstigast av allt var ägg i glas.

En inläggning som jag älskade och som jag ofta smög ner till källaren för att hämta i smyg var inlagda gurkor. Mormor hade en stor kruka i lergods och den var i början fylld till bredden med de godaste ättiksgurkorna som fanns. I början var det lätt att fiska upp en gurka och smaska i sig den. men när krukan började bli tom var det lite svårare för mig att nå ända ner till botten för att nå godsakerna.  Så stor var krukan och så liten var jag!


Av svarta vinbär gjorde mormor vin. Min far, som visste en hel del om vin och som hade väl utvecklade smaknerver, intygade att det vinet var mycket gott. Jag var förstås för liten för att smaka men jag minns det roliga pluppande från jäsröret. Lukten var jag mindre förtjust i. Damejeannen stod i vindsgarderoben där även mina leksaker fanns. Men när det bubblade och luktade där inne fick leksakerna vara i fred.

Mormor var en omvittnad god kock men eftersom jag var ett kräset litet barn visste jag inte alltid att uppskatta det. Skalad potatis kunde jag bara inte få ner och jag har, faktiskt ännu idag, svårt för skalad potatis. Kokt med skalet på däremot går bra.
Det bjöds ofta på soppor av alla de slag. Soppa på vita bönor var gott, soppa på gröna bönor däremot var hemskt, tyckte jag. Raggmunk med äppelmos var en delikatess och en rätt som på tyska heter Hefeklösse (vetedegsbollar som ångkokas) och som äts med kompott och vid högtidliga tillfällen också med vaniljsås, var alltid en höjdpunkt på matbordet i mina ögon.

 Det blev mycket vegetariskt för kött var ransonerat, vilket inte gjorde mig så mycket för jag hade svårt att tugga det och tyckte inte om det.

Mormor bakade till söndagens eftermiddagste, stora plåtar med plommonkaka, kaka med kvarg och russin och en kaka som jag aldrig har fått i Sverige nämligen vallmokaka. Nu åt vi inte upp hela kakan själva, nej, mormor visste alltid någon familj som hade det ännu sämre än hon eller en ensam gammal tant som inte hade någon som brydde sig om henne. De fick dela kakan med oss.

Te ja, det var inte svart te, nej, mormor odlade både pepparmynta och citronmeliss, kamomill och salvia och annat som hon gjorde sina egna teblandningar av. De serverades både till måltiderna och som sällskapsdryck. De var medicin både invärtes och utvärtes. Det fanns alltid en sort som passade.

Hon gjorde det mesta själv, allt utom att baka bröd, det fick jag hämta hos bagaren.

Jag fick också gå och hämta mjölk i en kanna. Den by mormor bodde i och där jag är född, var inte stor, det fanns inga bilar och bussen kom bara två gånger om dagen. Det farligaste som fanns var gässen som gick och betade på byns allmänning. Så nog kunde man skicka iväg ett litet barn att hämta både bröd och mjölk. Alla barn gjorde det och för övrigt så fick vi springa omkring fritt överallt utom på åkrarna, men de låg utanför byn och så långt vågade bara de stora pojkarna gå.
Mjölkkannan kunde man svänga runt utan att mjölken rann ut. Det gällde bara att ta i ordentligt.  Nu var ju även mjölken ransonerad och det var tur för mig för jag tyckte inte om mjölk. Man fick ju inte dricka den som den var, utan den skulle kokas upp först, men då bildades ju den förskräckliga hinnan som alla vuxna insisterade på att den var det nyttigaste av allt och därför inte tas bort. Det klarade inte jag och jag började inte dricka mjölk förrän jag hade flyttat till Sverige och kunde dricka kall mjölk UTAN hinna.

Mormor använde mjölken i matlagningen och till att göra kvarg av. Den sura och stelnade mjölken hälldes i en handduk som bands ihop och hängdes vid vedspisen med en skål under och sedan kunde man ligga i sin säng och lyssna på dripp, dropp, dripp, dropp tills man somnade.

Vedspisen ja, mormor lagade all mat på den, något annat fanns inte. Den var spis, ugn, varmvattenberedare, och enda värmekälla. Stor och svart. Idag tänker jag på att det måste ha varit varmt på sommaren. Mormor bodde i ett vindsrum med fönster bara åt ett håll. Att då behöva elda i spisen för att laga mat eller för att få varmvatten, måste ju ha varit odrägligt. Men det minns inte jag. För mig var spisen, mat, värme, trygghet.

Mormors skafferi och kök innehöll inga märkvärdiga maträtter eller ingredienser. I en del av hennes tidigare liv hade det varit så, men när jag var liten så var det en enkel kost som tillagades. En kost som idag rekommenderas av hälsoskäl. Det  var alltid vällagat och det fattades egentligen ingenting, trots bittra tider och svårigheter att få tag i både det ena eller det andra. Men mormors förmåga att odla ätbart, tillaga det och konservera det gjorde att inte bara jag har ljusa barndomsminnen när det gäller mat. Förutom soppan på gröna bönor!