Mormorsblommor och mormors blommor

Mormor Alma hade gröna fingrar! När jag föddes hade hon fått lämna hus och trädgård och fått en fristad i prästgården. Hon förunnades dock en koloniträdgård i utkanten av byn. Denna trädgård var, med mina småbarnsögon sett, enorm men i verkligheten kanske inte större än 400 kvadrat. Där skapade Alma ett paradis både för kropp och själ.
Det skrivs mycket om gamla trädgårdar, särskilt torparträdgården, och alla de blommor som fanns och som vi så gärna även vill ha i våra trädgårdar idag. Mormorsblommor!


Almas trädgårdsfest började tidigt på våren med pärlhyacinterna. På tyska heter de Bergmännchen och passade därför särskilt bra hos en som härstammade från en lång rad bergsmän. Även i min trädgård får de bre ut sig!

I den blåa mattan fanns öar av vita pingstliljor. Den "rätta" sorten! Jag har köpt otaliga lökar av pingstliljor, på förpackningen såg det alltid ut som mormors men sedan visade det sig att det var en modernare form med större blomblad och endast gul mitt. Men skam den som ger sig, jag bara SKA HA mormors pingstliljor! Den kritvita färgen och den gula mitten med röd kant runt är oslagbar.






I rabatten längs gången växte mormors penséer. Hon sådde dem en gång för länge sedan och sedan frösådde de sig alldeles själva i en salig blandning. varje liten blomma var unik, jag kunde inte se mig mätt på dem! Jag tror nästan att de var mormors favoriter. När Mormor Alma dog 14 maj 1974 blommade det för fullt i rabatten och hon fick många små buketter med penséer med sig i sin grav.







I den lilla gräsplätt under äppelträdet växte min favoritblomma, förgätmigej.
Till och med jag, som inte kunde vara stilla i normala fall och som alltid skuttade fritt omkring överallt, tassade väldigt försiktigt för att inte trampa på något enda litet exemplar av förgätmigej,







Vårblommorna följdes av sommarblommorna studentnejlikorna i spetsen. Även där rådde en salig blandning av färger och även de frösådde sig själva och korsade sig med varandra. En fröjd för ögat!

Bakom dem växte daliorna, alla möjliga sorter. Min favorit var och är fortfarande, den mörkröda dalian som är som en boll. På tyska heter den "Pompomdahlie". ´Jag minns inte var mormor gjorde av knölarna på vintern men daliorna blommade varje år igen.

I rabatten mot staketet, som omgärdade kolonilotten, fanns höstflox,









 uppblandad med fingerborgsblommor i alla de färger,

två enorma riddarsporrar i den "rätta" färgen och öar av gladiolus.

 Den rabatten har jag försökt att återskapa men tyvärr med klent resultat.
















När hösten nalkades exploderade trädgården ännu en gång i en färgprakt utan like. Astrar i alla möjliga färger fyllde rabatterna och som om detta inte skulle vara nog så förgyllde otaliga ringblommor resten.

Mormors trädgård med alla mormorsblommor som var mormors blommor är fortfarande min dröm av en trädgård. När jag var liten var den visserligen inte stor till ytan, det kom först senare, men den var mitt eget paradis och min lustgård.

I just den trädgården fanns inga rosor men i den som mormor sedan fick när hon tilläts flytta till oss i väst odlade hon en hel häck med olika rosor. Hon var noga med att ingen annan än hon själv skötte om dem!














 På balkongen, som var hennes favoritplats för utsiktens skull, fanns hennes pelargoner. Mormors pelargoner var sagolika! Hon hade sin alldeles egen blandning av gödselvatten som hon, klokt nog, inte ville avslöja för oss andra. Hon blandade nämligen i innehållet av nattens besök på pottan!!!


Eftersom det verkar som om lusten till trädgårdsarbete har gått i arv och eftersom jag ännu inte är klar med min trädgård på långa vägar så ska maken och jag nu åka iväg och titta på några öppna trädgårdar. Vem vet vilka inspirationer vi kommer hem med?