Det klagas här på Odlarvägen! Högt och ljudligt! Anledningen är att både jag och grannfrun har försökt att begränsa den djungel som det har blivit på våra tomter.
För vår del började det med att vi tog ner vår hasselbuske nästan helt. Det kommer fullt med nya skott på den så fåglarna har något att gömma sig i när vintern är här och de vid ett besök vid fågelbordet måste se upp för höken. Det var då jag hörde det upprörda pipet första gången. Jag försökte att se vilken fågel det kunde vara men det gick bara att höra den.
Därefter har det mest varit min rosendjungel. Jag beskar rosorna i våras när björkknopparna var som små musöron, men därefter har det vuxit något ohemult och det gick inte ens att komma in i rosenträdgården! Mest har honungsrosen brett ut sig, åt alla håll och kanter! Jag har två honungsrosor i min trädgård, en med taggar och en utan. Jag föredrar nog den utan taggar, särskilt nu efter att ha, likt Törnrosas friare, gått i närkontakt med den taggiga sorten. En honungsros kan bli enorm, revorna blir upp till sex meter långa. Den ena rosen (den taggiga!) hade just blivit enorm!
Under tiden som jag kämpade med grensax och sekatör hörde jag klagandet igen. Eller rättare den upprörda lilla stämman. Och med upprörd menar jag verkligen upprörd. Jag försökte igen att se vem det var som var så arg på mig och till slut, när klagandet inte hjälpte utan den dumma människan fortsatte och fortsatte att förstöra den perfekta djungeln, så visade sig den till slut. Herr Rödhake!
Liten och grå med orange bröst satt den längst upp på spaljén och skällde ut mig. Den var så arg att den var tvungen att nästan hoppa lite för att visa hur arg och upprörd den var!
Och det gav önskad effekt! Jag insåg att jag hade begått ett fel och slutade mitt värv för dagen. Allt var frid och fröjd. Men jag var ju tvungen att fortsätta för att bli klar med rosorna och döm om min förvåning, två dagar senare kom det inga klagomål från herr Rödhake.
Maken höll på att slipa på balkongräcket för att kunna måla det. Då fann herr Rödhake det på sin plats att sitta i vår hägg och skälla precis som två dagar innan bland rosorna. Han höll på så det stod härligt till och även här hade hans ilskna klagan effekt. Maken var klar och packade ihop. Lugn och ro och frid och fröjd även denna eftermiddag.
Dagen därpå började grannfrun att såga och klippa och beskära sin hasselbuske och vem var det som dök upp, arg och missnöjd? Jo, herr rödhake! Han gick an som den värsta ordningspolisen, hoppade från gren till gren, flög vidare till spaljén och till körsbärsträdet. Överallt satt han och gjorde sitt missnöje känd i grannskapet.
När jag höll på bland rosorna trodde jag först att han kanske hade sitt bo där, vilket ju hade varit det ultimata stället innan jag dök upp med sekatören, men balkongen och grannarnas hassel är en bra bit från rosorna. Så nu tror jag att han helt enkelt inte gillar oväsen och att vi rumsterar runt i det som han säkert betraktar som sitt revir.
Lilla herr Rödhake! Jag förstår dig så väl. Eftersom du är en av mina absoluta favoritfåglar har jag röstat på dig i omröstningen om Sveriges nya nationalfågel, för det tycker jag att du borde bli! Fortsätt med dina klagovisor så lovar jag att jag ska försöka föra så lite oväsen som det bara går i vår trädgård. Rosorna är ju nu klippta och klara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar