Väggen

Den berömda och ökända "väggen" höll på att ramla över mig. Vis av tidigare skada, backade jag i tid och lät den ramla, utan att den kunde skada mig. Dammet, som virvlade upp vid fallet, höll på att släcka det lilla ljus som fanns där. Men när dammet hade lagt sig brann ljuset lika starkt som innan!

I skenet av detta ljus kan jag åter se och uppleva det vackra i gryningsljuset över frostnupna höstlöv, glittret i den soldränkta sjön, den trolska stämningen i mossig skog och knastret från brasan. Min själ lugnar sig, kanske ännu med hjälp av Mozart, men jag kan åter ladda lyckligt moll i varje cell av min kropp. Höstens tonart som hjälper mot vinterns dödsmörker. Detta lyckliga moll som ska räcka tills vårens jublande dur åter tar vid.