fredag 31 januari 2014

Insikter

Jag har hållit tyst länge, alldeles för länge och då inte bara här på bloggen.
Jag har varit tyst av någon slags finkänslighet, av en vilja av att vara förlåtande och överseende. Men de senaste två dagarna har fått mig att förstå att finkänsligheten har varit missriktad, att min förlåtande attityd och mitt överseende med vissa människors ideliga övertramp har varit bortkastad.
När människor tror att bara det faktum att de, av en för mig outgrundlig anledning, har tillskansat sig en slags maktposition, kan få bete sig illa, att de på fullaste allvar tycker att de har rätt att baktala andra å det grövsta, att de, när de sedan får sig en åthutning ändå inte förstår hur illa läget är, ja då har jag ingen förlåtelse att ge.

Jag är smärtsamt medveten om att det otrevliga, plumpa och sårande eftermäle om en tidigare kyrkoherde som levererades idag under kyrkans tak på stiftsgården Stjärnholm, mycket väl också kan bli mitt eftermäle. Varför skulle omdömet bli annorlunda än det hittills har varit?

Jag lever i ett litet hörn av Södertälje kommun, i Enhörna, en avgränsad, för att inte säga begränsad  del av världen. Här har byskvallret aldrig dött ut och allt som är det minsta annorlunda och som går bara lite utanför den av hävd invanda normen, allt det förkastas. Nej, det förkastas inte bara, utan det ska förlöjligas, smutsas ner, baktalas och  om det står i vederbörandes makt även förgöras. Lågvattennivån har sjunkit ännu mer. Torkan är total!

Om dumheten behövde ett ansikte så har den idag fått åtminstone tre!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar