Fågelsång

Fågelsång är bland det vackraste som finns. T o m korparna låter rätt trevligt så här års. Alla anstränger de sig för att visa sig från sin bästa sida. Jag nynnar lite för mig själv när jag går i skogen (eller sjunger högt!) men just nu är jag tyst och bara lyssnar. Jag bryr mig inte så mycket om vem som sjunger vilken sång, det är helheten som är det sköna!
Näktergalen har kommit och många tycker att just den sjunger vackrast av alla fåglar. Jo, den sjunger rätt fint, det kan jag hålla med om. Och den har en imponerande repertoar. Men i mina öron sjunger koltrasten allra vackrast.
Den sitter där, i sin trädtopp, tidigt, tidigt på morgonen. Den sitter där sent på kvällen, långt efter det att solen har gått ner och ofta även mitt på dagen. Den flöjtar och sjunger av hjärtans lust. Ofta är den först ut i morgonkonserten och vem kan vara trött och hängig när man öppnar dörren och möts av dessa underbara läten!
Eftersom den har anpassat sig till oss och vårt samhälle så finns den där, i våra parker, i våra trädgårdar och i närområdet i stort. Den stannar över vintern och även om den då kan uppträda rätt så aggressivt mot andra fåglar (mest representanter för den egna familjen) så är den mig så otroligt kär. Detta trots att den är en hämndlysten liten rackare! Den gillar inte katter (förståeligt) och den stör sig på vår hund. Vad gör då denna sluga fågel? Jo, den skriker och går till attack genom att flyga lågt över störningsmomentet och släppa en rejäl dos av avföring på det! Katten, som är uppmärksam och snabb, springer undan och gömmer sig under en buske. Men hunden, som ligger och sover i allsköns ro, får stå ut med bombardemanget. Hundens matte slits då mellan sin glädje över fågeln och dess skönsång och dess usla tillvägagångssätt. Men det slutar alltid med att fågeln sitter där på kvällen och flöjtar och jag sitter där och gläds.