Mormorstankar

Min mormor, Alma, född 1885, har varit en mycket betydelsefull människa i mitt liv. Att hon  fortfarande är en förebild märkte jag i förrgår när jag plockade röda vinbär.

Busken dignade av bär i år igen! Jag satt på huk och stod lutad över håvorna och tänkte på mormor precis hela tiden. Jag tänkte på vem hon var, vilket liv hon hade levt, hur hon gjorde saker, vad hon skulle säga om hon fanns nu osv.

Jag kom på mig själv med att jag visserligen plockar de allra flesta bären, egal vilken sort, men lämnar alltid en del åt fåglarna och igelkottarna. Efter lite funderande kom jag på varför. Mormor Alma gjorde så!
Det är ju så att barn inte bara lär sig av vad vi säger utan mest av vad eller hur vi gör.Mormor Almas sätt att vara och göra saker har präglat mig mycket när det gäller hur jag gör.

Hon var en resolut person, alltid redo för att hjälpa andra, en människa med egna tankar och idéer oavsett vad omgivningen tyckte och tänkte och sa. Hon följde sin inre kompass, det hon ansåg vara rätt och riktigt. Och det har alltid i efterhand visat sig att hon hade rätt!

Mormor Alma hade ett stort hjärta för barn, djur och natur. Hon odlade allt från grönsaker till rosor. Och allt och alla trivdes i hennes närhet. Med stort tålamod lotsade hon oss barn på livets stigar och barnen, mig inklusive, fick vara med i allt, i köket, i trädgården, på resorna till släkten eller till nära och käras gravplatser, överallt förutom i kyrkan. Den platsen, eller rättare sagt de gudstjänsterna, var inget för små barn som inte kunde vara stilla, ansåg mormor. Ett faktum som störde mig. Därför beslöt jag en dag, 3 år gammal, att hälsa på hos Gud, nu när kyrkdörren för en gångs skull stod öppen. Men till min stora besvikelse var han inte hemma!  Där hade mormor en del att förklara! Hon klarade även den biten galant.

Mormor Alma, kunde inte bara odla, laga god mat, ta hand om barn och sjuka och djur av alla de slag, hon kunde sy, brodera, sticka, virka osv. Nu var jag ju ett barn som inte kunde vara stilla så jag lärde mig inte de färdigheterna av henne då, men jag har nu tagit igen skadan och jag märker att jag ofta, utan att tänka mig för, gör precis som mormor gjorde.

Mormor Alma hade ett livsmotto som jag har övertagit: "Problem är till för att lösas och tillsammans klarar vi det!" Problemen löstes, de försvann kanske inte alltid, men hon visade på en livshållning som gjorde dem uthärdliga. En livshållning som grundade sig i en tillit till  Gud och som gav henne styrkan att klara allt med ett beundransvärt jämnmod. Inte att förväxla med uppgivenhet eller ens foglighet, nej saker och ting togs för vad de var och hon antingen löste problemen eller stod ut, men utan att låta sig knäckas av motgångarna.

Min mormor Alma, min ledstjärna!