Att ta för sig på andras bekostnad

Jag gav upp inför de bedjande små ögonen. Jag la ut mat i fågelbordet.

Först blev alla små mesar överlyckliga och började, på sitt kvicka sätt, komma och hämta en mun full och sedan flyga till närmsta buske för att äta.

Men några som verkligen har ögonen på skaft och som uppmärksammar allt som försiggår i omgivningen, är skatorna!

 Man kan lugnt konstatera att de små mesarna inte fick  sig särskilt många frön till livs innan skatorna kom och tog över.
Skatorna är egentligen lite för stora för att äta från vårt fågelbord, men skam den som ger sig, med näst intill akrobatiska konster roffar de åt sig godsakerna samtidigt som de med sitt flaxande skrämmer bort alla småfåglar.
De gör så vid fågelbordet, de gör så i rönnen, de gör så i fläderbusken. De gjorde så med körsbären och de har mage att hacka på päronen mens de sitter kvar på trädet!!! Varken mesar eller trastar har en chans. Likt ouppfostrade tonåringar drar de fram i flock, skränande och störiga. Alla andra viker undan så att de kan få hållas bäst de vill. Dessutom har de mage att jaga katten Isadora!!! Som naturligtvis är helt oskyldig vad fåglar anbelangar (eller inte!)

Så kan vi i vilket fall som helst inte ha det! Det går ju bara inte!

Nu ruvar jag på, ja inte på hämnd, men dock på ett sätt att lära skatorna lite hyfs. De lär ju vara intelligenta djur. Första åtgärden blir en hängande fågelmatare där de små har större chans att hämta sig något ätbart, nästa steg blir väl att lägga ut mat till skatorna någon annanstans och sista åtgärden, lite jobbig, är att skrämma dem varje gång jag ser dem!
En liten tröst är att de, än så länge, bara är fyra stycken. I vintras räknade jag till hela 18 skator här hos oss. Så, det blev en dyr affär, för ett gäng skator kan rensa ett fågelbord på fem minuter!