onsdag 27 april 2016
Mozarteffekten
Igår var maken och jag på vinprovning (julklapp av yngsta dottern och hennes man) på en restaurang i Stockholm. Fina viner och god mat och en massa prat om vin i största allmänhet och de fem vi fick smaka i synnerhet. Favoriten hos mig var vin nummer tre, "12 uve" från Il paradiso di frassina. Ett vin som enligt mina smaknerver var bäst både utan som med mat. Ett omdöme som de, som höll i kvällens arrangemang, höll med om. Det bästa med vinet var ändå det faktum att vinbonden Carlo Cignozzi spelar musik för sina vinrankor och det är inte vilken musik som helst, nej, det är Mozart! Han hävdar att vindruvorna mognar bättre, har en mer intensiv smak och att ohyran håller sig på avstånd utan kemisk bekämpning, för det här är en ekologisk vingård. Det kan låta som helknasigt med Mozart i vingården men de facto har just Mozart´s musik en vetenskapligt bevisad effekt inte bara på människor, som mår fysiskt bättre av att lyssna på Mozart´s musik och dessutom presterar bättre resultat vid inlärning/prov, utan också på djur där kor ger mer mjölk och blir mindre sjuka om de får lyssna på Mozart. Men vinrankor?
Jo, det finns forskning om detta. Plantor älskar klassisk musik och då speciellt Mozart. De tycker illa om rock och känner ingenting för country. Med andra ord musikaliska växter med smak för klass!
Nu är det så illa att det inte bara var frost i natt utan att dessutom förlängningssladden till värmefläkten i växthuset hade lagt av (det finns en säkring på sladdvindan). Resultatet blev att temperaturen i morse halv sex bara var 0,5 grader! När felet var avhjälpt så tog sig visserligen temperaturen och plantorna (tomater, gurkor, paprikor, chili och basilika) ser inte ut som om de har tagit skada men jag undrar allt ändå!
Jag har varit ute och pysslat om dem lite extra och pratat med dem, men nu funderar jag på allvar på om jag inte ska bjuda dem på lite Mozart också. Det kan ju inte skada!
Frågan är bara om jag ska spela mitt favoritstycke (som ni kan lyssna till här nedanför) eller om de kanske vill höra något livligare?
Jag får helt enkelt prova mig fram och spela in ett axplock ur Mozart´s ofantliga repertoar.
Slutsatsen av allt detta är att en vinprovningskväll inte bara vidgar vyerna när det gäller vin utan även när det gäller musik och då framför allt Mozart´s inverkan på folk, fä och växtlighet. Det är detta som är Mozarteffekten. Jag bara älskar den!
tisdag 1 mars 2016
Sanning eller konsekvens
Alla barn/ungdomar har väl lekt sanning eller konsekvens. Och alla kommer säkert också ihåg vilket huvudbry det gav när kompisarna försökte att tvinga fram en hemlighet. Alla har vi hemligheter, små eller stora, mer eller mindre dolda, men dem vill vi behålla för oss själva eller dela dem endast med ett fåtal människor. Ibland tog man till en nödlögn bara för att slippa utsättas för konsekvensen. Nu var detta bara en lek och nödlögnen gjorde ingen större skada. Men när leken var över gällde det att inte falla tillbaka i "gamla" mönster!
Allt mänskligt samliv, som måste följa vissa sociala normer för att det ska fungera, förutsätter att vi är ärliga mot varandra. Vi måste kunna lita på att vår motpart talar sanning! När jag märker att någon avsiktligt eller oavsiktligt ljuger för mig tappar jag förtroendet för den människan, det sociala samspelet har störts, för att inte säga förstörts. Det tar lång tid att bygga upp ett äkta förtroende men efter att jag har upptäckt att någon har ljugit så kan det bli väldigt svårt att lita på den personen igen.
En lögn är alltid en oriktig utsaga som uttalas såsom sann. Avsikten är alltid att få någon annan att tro på utsagans riktighet trots att den som uttalar lögnen vet att det är osanning. Man försöker alltså avsiktligt föra någon annan bakom ljuset. Detta är en ren och skär lögn.
Sen finns förstås lögner som personen själv tror på, oftast är det fråga om en lögn som man själv har utsatts för, man för lögnen vidare utan att kontrollera sanningshalten i påståendet.
I det normala, sociala livet förutsätts egentligen att ingen far med osanning. Men så är det tyvärr inte. Lögnen har följt människan genom alla tider, stora lögner, små lögner, vita lögner och halvsanningar. Vi omges ständigt av olika schatteringar av osanningar:
- Vi döljer sanningen genom att inte säga något alls, vi tiger hellre än att säga som det är, det är en slags lögn. Kanske den minst ohederliga av dem alla men lögn likväl. Kanske av feghet eller av falskt hänsynstagande undanhåller vi sanningen. Inte direkt någon lögn men inte heller ärlighet!
- Vi kryddar historier därför att vi tror att bara sanningen inte är tillräckligt intressant. Oftast är det lätt att genomskåda dessa lögner, berättelsen känns överdriven och tillrättalagd och nästa gång personen berättar en historia blir hen inte trodd. En lögn är alltid en lögn oavsett anledningen till den!
- Vi far med vita lögner, oftast i syfte att trösta eller skydda mottagaren därför att sanningen kanske kunde vara för otrevlig eller sårande. I all välmening gör vi oss här skyldiga till att ljuga!
- Vi bluffar för att manipulera motparten till att göra som vi själva vill eller för att få andra att tro att vi har förmågor som vi inte har, eller så försöker vi att dölja en avsikt som vi inte vill att den andre ska uppfatta. Ett i sanning oärligt beteende!
- Vi ljuger med berått mod. Att avsiktligt föra någon bakom ljuset och försöka få hen att anta riktigheten i det vi säger, av vilken anledning det än vara månde, och trots att vi är väl medvetna om att det är osant, är den mest förkastliga av lögner. Ohederlighet och osanning går här hand i hand!
- Sen finns det förstås människor som ljuger därför att de lider av någon slags sjukdom, mytomani är ett slags tvångsmässigt ljugande. Nu är mytomani inte en egen diagnos. Oftast rör det sig i stället om en personlighetsstörning där mytomani bara är ett av symptomen. Här får man visa förståelse och medlidande men det gäller att se upp, många mytomaner är charmiga, karismatiska och socialt kompetenta. Men lögnare likväl!
- Den farligaste formen av lögner är ett vanemässigt ljugande av själviska skäl. Ett personlighetsdrag som kännetecknar en psykopat. Tyvärr är även psykopater charmiga, karismatiska och socialt kompetenta så det är inte alltid lätt att genomskåda dem. I motsats till mytomanen är de beräknande och deras lögner tjänar enbart egoistiska syften. Lögnhalsar i ordets rätta bemärkelse!
Att tala sanning är inte alltid helt lätt men i mina ögon är det livsnödvändigt att vi gör det. Vi är beroende av varandra, vi behöver kunna känna tillit till våra medmänniskor och vi måste kunna lita på att de vill oss väl. Vilken av de ovan nämnda lögnerna det än kan vara fråga om så skadar de förtroendet mellan människor och skadar alla berörda parter, den som ljuger och den som utsätts för lögnen.
Världen behöver hederliga människor som strävar efter att vara sanna och där ärligheten blir byggstenarna till en bättre värld.
Allt mänskligt samliv, som måste följa vissa sociala normer för att det ska fungera, förutsätter att vi är ärliga mot varandra. Vi måste kunna lita på att vår motpart talar sanning! När jag märker att någon avsiktligt eller oavsiktligt ljuger för mig tappar jag förtroendet för den människan, det sociala samspelet har störts, för att inte säga förstörts. Det tar lång tid att bygga upp ett äkta förtroende men efter att jag har upptäckt att någon har ljugit så kan det bli väldigt svårt att lita på den personen igen.En lögn är alltid en oriktig utsaga som uttalas såsom sann. Avsikten är alltid att få någon annan att tro på utsagans riktighet trots att den som uttalar lögnen vet att det är osanning. Man försöker alltså avsiktligt föra någon annan bakom ljuset. Detta är en ren och skär lögn.
Sen finns förstås lögner som personen själv tror på, oftast är det fråga om en lögn som man själv har utsatts för, man för lögnen vidare utan att kontrollera sanningshalten i påståendet.
I det normala, sociala livet förutsätts egentligen att ingen far med osanning. Men så är det tyvärr inte. Lögnen har följt människan genom alla tider, stora lögner, små lögner, vita lögner och halvsanningar. Vi omges ständigt av olika schatteringar av osanningar:
- Vi döljer sanningen genom att inte säga något alls, vi tiger hellre än att säga som det är, det är en slags lögn. Kanske den minst ohederliga av dem alla men lögn likväl. Kanske av feghet eller av falskt hänsynstagande undanhåller vi sanningen. Inte direkt någon lögn men inte heller ärlighet!
- Vi kryddar historier därför att vi tror att bara sanningen inte är tillräckligt intressant. Oftast är det lätt att genomskåda dessa lögner, berättelsen känns överdriven och tillrättalagd och nästa gång personen berättar en historia blir hen inte trodd. En lögn är alltid en lögn oavsett anledningen till den!
- Vi far med vita lögner, oftast i syfte att trösta eller skydda mottagaren därför att sanningen kanske kunde vara för otrevlig eller sårande. I all välmening gör vi oss här skyldiga till att ljuga!
- Vi bluffar för att manipulera motparten till att göra som vi själva vill eller för att få andra att tro att vi har förmågor som vi inte har, eller så försöker vi att dölja en avsikt som vi inte vill att den andre ska uppfatta. Ett i sanning oärligt beteende!
- Vi ljuger med berått mod. Att avsiktligt föra någon bakom ljuset och försöka få hen att anta riktigheten i det vi säger, av vilken anledning det än vara månde, och trots att vi är väl medvetna om att det är osant, är den mest förkastliga av lögner. Ohederlighet och osanning går här hand i hand!
- Sen finns det förstås människor som ljuger därför att de lider av någon slags sjukdom, mytomani är ett slags tvångsmässigt ljugande. Nu är mytomani inte en egen diagnos. Oftast rör det sig i stället om en personlighetsstörning där mytomani bara är ett av symptomen. Här får man visa förståelse och medlidande men det gäller att se upp, många mytomaner är charmiga, karismatiska och socialt kompetenta. Men lögnare likväl!
- Den farligaste formen av lögner är ett vanemässigt ljugande av själviska skäl. Ett personlighetsdrag som kännetecknar en psykopat. Tyvärr är även psykopater charmiga, karismatiska och socialt kompetenta så det är inte alltid lätt att genomskåda dem. I motsats till mytomanen är de beräknande och deras lögner tjänar enbart egoistiska syften. Lögnhalsar i ordets rätta bemärkelse!
Att tala sanning är inte alltid helt lätt men i mina ögon är det livsnödvändigt att vi gör det. Vi är beroende av varandra, vi behöver kunna känna tillit till våra medmänniskor och vi måste kunna lita på att de vill oss väl. Vilken av de ovan nämnda lögnerna det än kan vara fråga om så skadar de förtroendet mellan människor och skadar alla berörda parter, den som ljuger och den som utsätts för lögnen.
Världen behöver hederliga människor som strävar efter att vara sanna och där ärligheten blir byggstenarna till en bättre värld.
måndag 29 februari 2016
Att turista med händer och fötter
Ända sen vi bildade familj, maken och jag, har vi åkt på semester. Oftast till Tyskland och mina föräldrar, vilket naturligtvis var självklart. Vi åkte bil, lastade in barnen längst bak i kofferten på madrasser och kuddar och hade tältet och annan nödvändig utrustning på taket. På så vis tog vi oss runt i Norge, Danmark, Tyskland, Österrike, Schweiz och ett år i England och Frankrike. I alla länder kunde vi göra oss förstådda och förstå vad den lokala befolkningen sa.
Första gången vi behövde använda händer och fötter för att kunna kommunicera var när vi i början av 1980-talet var på väg till min svägerska som bor i Italien vid Rivieran. Vi hade kommit upp oss rent ekonomiskt och behövde inte längre tälta utan kunde söka oss värdshus eller pensionat för att få rum för en natt. Vi hade också fått ett tips av min systers svåger om att man i en liten by ovanför Comosjön kunde övernatta billigt och bra.
Byn heter Perledo och ligger ovanför Varenna. Att förboka ingick inte heller då i våra resplaner utan vi åkte på vinst och förlust.
En svindlande, slingrande alpväg ledde oss upp till byn och vi hittade också strax ett Albergo. Jag skickades in för att fråga om de hade två rum för natten. Värdfolket kunde bara italienska men de var väldigt vänliga och tålmodiga och med hjälp av händer och fötter fick jag klart för mig att de hade två rum lediga och hur mycket de ville ha betalt för dem.
Familjen, maken och alla tre barnen krånglade sig ur bilen och vi bar upp vårt bagage. Men var kunde man få något att äta? Maken gick ner och kom upp efter en stund och berättade att vi kunde få mat på stället om vi nöjde oss med något enkelt för värdfolket hade hjärtbesvär! Ni kan tänka er att jag ställde mig mer än frågande till denna uppgift för maken behärskar inte heller italienska. Men sanningen var att det var precis det som hade sagts med hjälp av händer och fötter.
Nu ville vi, maken och jag, ta en promenad i den vackra omgivningen men barnen vägrade. De ville spela kort på verandan. Vågar man verkligen lämna sina barn helt ensamma i ett främmande land? Värdinnan såg vårt bryderi, kom ut och förklarade att hon skulle se efter barnen åt oss och visade sedan var vi skulle gå för att få ut så mycket som möjligt av vår promenad. Teckenspråk på hög nivå!
Vi traskade iväg och när vi kom tillbaka satt våra barn nöjda och belåtna med var sitt glas kall dryck och några kakor och spelade kort. De kunde dock berätta att de hade varit med om något utöver det vanliga. Rätt som de satt och spelade kort kom värdinnan ut, iklädd förkläde, med en skål i ena handen och en stor kniv i andra handen och tecknade dem att följa med henne bakom huset. Där stegade hon rakt mot hönsgården! Mina stackars barn var övertygade om att nu skulle de behöva hjälpa till att nacka en av hönorna, men hur säger man ifrån till sådant på italienska?
Som tur var stannade värdinnan strax innan hönsgården, la ifrån sig kniven, gav skålen till äldste sonen och visade barnen att de skulle plocka aprikoser till efterrätten. Själv använde hon kniven till att skörda ett stort salladshuvud. Att barnen var glada och nöjda över att ha sluppit hönsslakten och över att ha fått skörda aprikoser behöver jag inte berätta!
Den enkla måltiden p g a hjärtsjukdom bestod av en sallad till förrätt, pasta med någon god sås, stekta kotletter med pommes frites och aprikoser till efterrätt!
Efter maten tyckte värdinnan att mamma och pappa behövde vila sig med en espresso och ett glas aperitivo och tog därför åter med sig våra barn bakom huset. Denna gång för att presentera dem för en familj från Milano som hyrde semesterlägenhet i huset. Familjen hade mycket lägligt en son i våra söners ålder och därför anordnades en landskamp i fotboll mellan Italien (far och son i Milanofamiljen) och Sverige (sönerna med benäget bistånd av lillasyster). Publiken bestod efter ett tag av maken och mig, mamma i Milanofamiljen, värdfolket och ett par grannar som lockats av de glada ropen och skratten. Till sönernas stora och oförställda glädje vann Sverige matchen! Allt detta utan att egentligen förstå fullt ut vad motparten sa, händer och fötter räckte alldeles tillräckligt bra.
Vid avskedet nästa morgon var det kindpussar och många lyckönskningar för en säker resa. Vi hade fått nya vänner!
Första gången vi behövde använda händer och fötter för att kunna kommunicera var när vi i början av 1980-talet var på väg till min svägerska som bor i Italien vid Rivieran. Vi hade kommit upp oss rent ekonomiskt och behövde inte längre tälta utan kunde söka oss värdshus eller pensionat för att få rum för en natt. Vi hade också fått ett tips av min systers svåger om att man i en liten by ovanför Comosjön kunde övernatta billigt och bra.
En svindlande, slingrande alpväg ledde oss upp till byn och vi hittade också strax ett Albergo. Jag skickades in för att fråga om de hade två rum för natten. Värdfolket kunde bara italienska men de var väldigt vänliga och tålmodiga och med hjälp av händer och fötter fick jag klart för mig att de hade två rum lediga och hur mycket de ville ha betalt för dem.
Familjen, maken och alla tre barnen krånglade sig ur bilen och vi bar upp vårt bagage. Men var kunde man få något att äta? Maken gick ner och kom upp efter en stund och berättade att vi kunde få mat på stället om vi nöjde oss med något enkelt för värdfolket hade hjärtbesvär! Ni kan tänka er att jag ställde mig mer än frågande till denna uppgift för maken behärskar inte heller italienska. Men sanningen var att det var precis det som hade sagts med hjälp av händer och fötter.
Nu ville vi, maken och jag, ta en promenad i den vackra omgivningen men barnen vägrade. De ville spela kort på verandan. Vågar man verkligen lämna sina barn helt ensamma i ett främmande land? Värdinnan såg vårt bryderi, kom ut och förklarade att hon skulle se efter barnen åt oss och visade sedan var vi skulle gå för att få ut så mycket som möjligt av vår promenad. Teckenspråk på hög nivå!
Vi traskade iväg och när vi kom tillbaka satt våra barn nöjda och belåtna med var sitt glas kall dryck och några kakor och spelade kort. De kunde dock berätta att de hade varit med om något utöver det vanliga. Rätt som de satt och spelade kort kom värdinnan ut, iklädd förkläde, med en skål i ena handen och en stor kniv i andra handen och tecknade dem att följa med henne bakom huset. Där stegade hon rakt mot hönsgården! Mina stackars barn var övertygade om att nu skulle de behöva hjälpa till att nacka en av hönorna, men hur säger man ifrån till sådant på italienska?
Som tur var stannade värdinnan strax innan hönsgården, la ifrån sig kniven, gav skålen till äldste sonen och visade barnen att de skulle plocka aprikoser till efterrätten. Själv använde hon kniven till att skörda ett stort salladshuvud. Att barnen var glada och nöjda över att ha sluppit hönsslakten och över att ha fått skörda aprikoser behöver jag inte berätta!
Den enkla måltiden p g a hjärtsjukdom bestod av en sallad till förrätt, pasta med någon god sås, stekta kotletter med pommes frites och aprikoser till efterrätt!
Efter maten tyckte värdinnan att mamma och pappa behövde vila sig med en espresso och ett glas aperitivo och tog därför åter med sig våra barn bakom huset. Denna gång för att presentera dem för en familj från Milano som hyrde semesterlägenhet i huset. Familjen hade mycket lägligt en son i våra söners ålder och därför anordnades en landskamp i fotboll mellan Italien (far och son i Milanofamiljen) och Sverige (sönerna med benäget bistånd av lillasyster). Publiken bestod efter ett tag av maken och mig, mamma i Milanofamiljen, värdfolket och ett par grannar som lockats av de glada ropen och skratten. Till sönernas stora och oförställda glädje vann Sverige matchen! Allt detta utan att egentligen förstå fullt ut vad motparten sa, händer och fötter räckte alldeles tillräckligt bra.
Vid avskedet nästa morgon var det kindpussar och många lyckönskningar för en säker resa. Vi hade fått nya vänner!
söndag 28 februari 2016
Drömmen om livet på landet
Jag är född i en liten by och har tillbringat de första sex åren av mitt liv där. Det fanns alla möjliga djur runt omkring mig och jag var vän med alla utom med gässen. Gåskarlen älskade att jaga små barn och nypa dem i benen, därför gick jag hellre en stor omväg i stället för tvärs över allmänningen där gässen betade.
Ända sedan dess har jag närt en dröm om ett liv på landet. Resten av min uppväxt bodde vi i utkanten av en liten stad med naturen inpå knuten, men något riktigt lantliv var det inte. Jag fick visserligen följa med till en bondefamilj och hjälpa till där, men egna djur, förutom en tax, hade vi inte. Katter var inte att tänka på eftersom min mor var allergisk mot dem. Visserligen tog jag hem ett par "övergivna" kattungar en gång men dem fick jag gå tillbaka med redan efter en timme för mor min gick inte att känna igen, uppsvullen som hon blev i hela ansiktet! Mamma älskade höns och hade så gärna velat ha några. Det ordnade jag en påsk genom att köpa två små kycklingar åt henne Hon blev visserligen jätteglad men även kycklingarna fick jag lämna tillbaka för de lämpade sig inte för ett liv i villa.
Vilka djur skulle det då finnas på min drömgård? Jo, först och främst höns. För äggens skull men
också för sällskapets skull. Jag gillar höns!
När jag var liten hade prästen i prästgården, där vi var inhysta, höns och en folkilsken tupp. Denna tupp flaxade upp på mitt huvud och hackade på det. Detta efterlämnade en rädsla för allt som flaxar ovanför mitt huvud men det mesta av denna rädsla har jag kommit över. Idag skulle ingen tupp kunna skrämma mig!
Vilka höns jag skulle ha? Eftersom det finns svenska lantraser som är rödlistade, dvs de hotas av att dö ut som art, så måste jag ju satsa på en av dem. Hedemorahöns är visserligen inte längre akut utrotningshotade, de har blivit populära, men de är både snygga, ger lagom stora ägg och är goda ruvare. Så, Hedemorahöns skulle jag välja.
Sen anser jag att en gård behöver ha några får, både för att de är trevliga att ha att göra med, och för att de små lammen är det näpnaste man kan tänka sig och för ullens skull. Sen vill jag inte tänka på vad som kan hända med de små baggarna som man inte lyckas sälja! Värmlandsfår är den ras jag skulle välja. De förekommer i flera olika färger, är trevliga och blir lätt tama, de är duktiga betesdjur och äter sly och de ger en ull som finfibrig och som lämpar sig väl för olika slags hantverk. Värmlandsfår skulle det bli!
Om jag nu ändå ska ha djur som ska hålla slyn borta och som inte är så kräsna med maten så kan jag ju lika gärna ha några getter också. Varför? Jo, getter är förnöjsamma vad bete och foder anbelangar, de blir tillgivna och sällskapliga, de är smarta och charmiga och ger mjölk till chevreost. Fast där är jag lat, den osten köper jag hellre färdig och låter killingarna dricka mjölken. Vilken ras? Jämtgetter, några stycken bara, det skulle räcka! Jämtgeten är frisk och blir lätt tam och social. Den nöjer sig med skogsbete på sommaren och tål även snö och kyla.
Vad är väl då en riktig gård utan mitt favoritdjur, efter hönsen förstås, nämligen kon? Ingenting! Kor ska man ha. Kor är mycket sociala, tillgivna, lugna och snälla, de älskar att bli kliade i pannan och att man pysslar om dem och de luktar gott. Just det, jag tycker att kor luktar gott! Nu blir jag lika lat med kossorna som med getterna, kalvarna ska få vara med sina mammor och dricka sig otörstiga så mycket och så ofta de vill. Om jag vore ung och stark skulle jag nog kanske satsa på att åtminstone mjölka en ko och någon get, men nu? Man kan ju drömma förstås men även mina drömmar innehåller ett uns av realism! Därför får det bli fjällkor på min drömgård. Fjällkon är också utrotningshotad och då passar det ju bra om kalven får behålla mjölken så att arten växer i antal. Näst efter min barndoms kor, den gråbruna rasen som betar i alperna och som jag fortfarande tycker är den vackraste, är nog fjällkon den som jag tycker står sig bäst i konkurrensen om vilken kossa som är snyggast.
En gård utan häst är ingen gård. Jag ska ha en brukshäst som kan göra allt möjligt, dra vagnar,
hjälpa till att plöja, hämta timmer i skogen, som jag kan rida på osv. Den bästa hästen till det är den nordsvenska brukshästen. Inte bara för att den är stark och allsidig utan framför allt för att den är snäll och lugn och tålig. Två sådana bruntar skulle sitta fint!
Fjäderfä förutom höns behövs, för på min drömgård finns naturligtvis en liten damm och där måste det bara simma några ankor och gäss annars är det en totalt bortkastad damm. Finns det ingen damm får jag väl gräva en, inga problem. Men vilka fjäderfän vill jag då ha? Ankor är trevliga djur, det har jag tyckt sen tidig barndom. Svensk blå anka är en vacker ankras, så det får det bli. Sen vet jag inte hur många, men det ger sig tänker jag.
När det gäller gässen är jag fortfarande, efter alla dess år, kluven. Jag tycker ju att de hör till men en ilsken gåskarl skulle störa min idyll. Jag kanske kan ha några gäss utan karl? Fast då får jag inga gässlingar och alla gåskarlar är kanske inte ilskna? Om det ska bli gäss måste det bli en skånegås för rättvisans skull. Den är nämligen också hotad!
Så där ja, då är hela menageriet klart, nu behövs bara gården! Där kan jag leta runt länge på nätet och hitta pärlor men också ruckel. Om jag nu ändå håller på med drömmerier så kan jag önska mig exakt hur den gården ska se ut och var den ska ligga. Inga problem! Ett lagom stort boningshus som ligger på en höjd med utsikt, det vill jag ha. En tillräckligt stor ladugård och ett stall, en lada till vinterfodret, en hönsgård där hönsen är säkra för höken när jag inte är med, ängsmark till kossorna att beta på, vall till vinterfodret och lite åker till potatis och morötter, skog så jag har ved till vintern och bete till får och getter, en damm eller en bäck som jag kan dämma upp åt gäss och ankor, en inhägnad köksträdgård till allt jag vill odla och där vissa djur inte är tillåtna och en blomsterträdgård runt huset, där både människor och husdjur som hund och katt får vistas fritt. Precis så ska min drömgård se ut! Här kan jag inte lägga till någon bild för den drömgården har jag inte riktigt hittat ännu, men drömma kan jag!
Så länge håller jag tillgodo med trädgården runt vårt hus där både blommor och grönsaker trivs, klappa katten, längta efter en ny hund och sikta på att eventuellt skaffa några hönor. Inte illa det heller!
Ända sedan dess har jag närt en dröm om ett liv på landet. Resten av min uppväxt bodde vi i utkanten av en liten stad med naturen inpå knuten, men något riktigt lantliv var det inte. Jag fick visserligen följa med till en bondefamilj och hjälpa till där, men egna djur, förutom en tax, hade vi inte. Katter var inte att tänka på eftersom min mor var allergisk mot dem. Visserligen tog jag hem ett par "övergivna" kattungar en gång men dem fick jag gå tillbaka med redan efter en timme för mor min gick inte att känna igen, uppsvullen som hon blev i hela ansiktet! Mamma älskade höns och hade så gärna velat ha några. Det ordnade jag en påsk genom att köpa två små kycklingar åt henne Hon blev visserligen jätteglad men även kycklingarna fick jag lämna tillbaka för de lämpade sig inte för ett liv i villa.
också för sällskapets skull. Jag gillar höns!
När jag var liten hade prästen i prästgården, där vi var inhysta, höns och en folkilsken tupp. Denna tupp flaxade upp på mitt huvud och hackade på det. Detta efterlämnade en rädsla för allt som flaxar ovanför mitt huvud men det mesta av denna rädsla har jag kommit över. Idag skulle ingen tupp kunna skrämma mig!
Vilka höns jag skulle ha? Eftersom det finns svenska lantraser som är rödlistade, dvs de hotas av att dö ut som art, så måste jag ju satsa på en av dem. Hedemorahöns är visserligen inte längre akut utrotningshotade, de har blivit populära, men de är både snygga, ger lagom stora ägg och är goda ruvare. Så, Hedemorahöns skulle jag välja.
Sen anser jag att en gård behöver ha några får, både för att de är trevliga att ha att göra med, och för att de små lammen är det näpnaste man kan tänka sig och för ullens skull. Sen vill jag inte tänka på vad som kan hända med de små baggarna som man inte lyckas sälja! Värmlandsfår är den ras jag skulle välja. De förekommer i flera olika färger, är trevliga och blir lätt tama, de är duktiga betesdjur och äter sly och de ger en ull som finfibrig och som lämpar sig väl för olika slags hantverk. Värmlandsfår skulle det bli!Om jag nu ändå ska ha djur som ska hålla slyn borta och som inte är så kräsna med maten så kan jag ju lika gärna ha några getter också. Varför? Jo, getter är förnöjsamma vad bete och foder anbelangar, de blir tillgivna och sällskapliga, de är smarta och charmiga och ger mjölk till chevreost. Fast där är jag lat, den osten köper jag hellre färdig och låter killingarna dricka mjölken. Vilken ras? Jämtgetter, några stycken bara, det skulle räcka! Jämtgeten är frisk och blir lätt tam och social. Den nöjer sig med skogsbete på sommaren och tål även snö och kyla.
hjälpa till att plöja, hämta timmer i skogen, som jag kan rida på osv. Den bästa hästen till det är den nordsvenska brukshästen. Inte bara för att den är stark och allsidig utan framför allt för att den är snäll och lugn och tålig. Två sådana bruntar skulle sitta fint!
Fjäderfä förutom höns behövs, för på min drömgård finns naturligtvis en liten damm och där måste det bara simma några ankor och gäss annars är det en totalt bortkastad damm. Finns det ingen damm får jag väl gräva en, inga problem. Men vilka fjäderfän vill jag då ha? Ankor är trevliga djur, det har jag tyckt sen tidig barndom. Svensk blå anka är en vacker ankras, så det får det bli. Sen vet jag inte hur många, men det ger sig tänker jag.
När det gäller gässen är jag fortfarande, efter alla dess år, kluven. Jag tycker ju att de hör till men en ilsken gåskarl skulle störa min idyll. Jag kanske kan ha några gäss utan karl? Fast då får jag inga gässlingar och alla gåskarlar är kanske inte ilskna? Om det ska bli gäss måste det bli en skånegås för rättvisans skull. Den är nämligen också hotad!
Så där ja, då är hela menageriet klart, nu behövs bara gården! Där kan jag leta runt länge på nätet och hitta pärlor men också ruckel. Om jag nu ändå håller på med drömmerier så kan jag önska mig exakt hur den gården ska se ut och var den ska ligga. Inga problem! Ett lagom stort boningshus som ligger på en höjd med utsikt, det vill jag ha. En tillräckligt stor ladugård och ett stall, en lada till vinterfodret, en hönsgård där hönsen är säkra för höken när jag inte är med, ängsmark till kossorna att beta på, vall till vinterfodret och lite åker till potatis och morötter, skog så jag har ved till vintern och bete till får och getter, en damm eller en bäck som jag kan dämma upp åt gäss och ankor, en inhägnad köksträdgård till allt jag vill odla och där vissa djur inte är tillåtna och en blomsterträdgård runt huset, där både människor och husdjur som hund och katt får vistas fritt. Precis så ska min drömgård se ut! Här kan jag inte lägga till någon bild för den drömgården har jag inte riktigt hittat ännu, men drömma kan jag!
Så länge håller jag tillgodo med trädgården runt vårt hus där både blommor och grönsaker trivs, klappa katten, längta efter en ny hund och sikta på att eventuellt skaffa några hönor. Inte illa det heller!
lördag 27 februari 2016
Att mata fåglar
Från min arbetsplats vid datorn har jag jag full uppsyn över livet runt fågelbordet.
Koltrastarnas slagsmål om äppelbitarna på marken och kampen mot björktrastarna, mesarnas snabba besök i själva fågelbordet/-huset och grönfinkarnas något förvirrade uppsyn när de inte riktigt vet var de ska äta först, skatornas fräcka invasion av matstället (men då knackar jag på fönsterrutan så de flyger sin kos), grönsiskornas skara i björken där de väntar på grönt ljus vid matplatsen, allt noterar jag först ur ögonvrån men sen med stort intresse.
Jag matar fåglarna det första jag gör på morgonen. Ofta sitter de första koltrastarna redan i skymningen och krafsar omkring efter resterna från gårdagen. De flyger såklart iväg när jag kommer ut men inte särskilt långt, bara så att de känner sig säkra, men såpass nära att de ser vad jag kommer med. Så fort jag har fyllt på med mat och stängt dörren efter mig är de där och börjar kalasa.
Jag blandar jordnötter, skalade solrosfrön, hampafrön och torkade mjölmaskar i min skopa och fördelar lite här och där för att förebygga de värsta slagsmålen. Sen lägger jag som grädde på moset ut ett-två äpplen som uppskattas väldigt mycket av trastarna. Detta är vad som går åt under en dag här hos oss. När det var som kallast i januari fick jag fylla på med lunch också.
I ett svagt ögonblick gick jag på reklamen på Granngården och investerade i något som lanserades som "fåglarnas efterrätt". Det var pinjekottar indränkta i talg och med solrosfrön. Två sådana kottar och en "tårta" följde med hem och hängdes upp i den hårt tuktade hasselbusken. Där har desserten hängt hela vintern utan att en endaste pippi har brytt sig om den! Talgbollarna hänger också de orörda. Men idag kom hackspetten och satte sig först vid den ena efterrättskotten och för att sedan fortsätta vid själva fågelbordet.
Nu har jag dragit min slutsats, nämligen att det är bortkastade pengar med talgbollar och pinjekottar och dylikt. Nej, det "mina" fåglar vill ha är "ren" mat som är färdigskalad och klar att svälja!
Jag kanske också ska nämna att det är rent hopplöst att försöka fotografera de små liven! Rätt som man ser dem och ska ta ett kort är de borta! Maken har riggat upp sin kamera på stativ så att det egentligen bara är att trycka på knappen men först ska jag skynda mig uppför trappan, sen ska kameran sättas på och sedan måste jag kolla om autofokus är påslagen eller inte och då är fåglarna långt borta innan jag själv är redo att trycka på avlösaren. Det är lättare att fotografera blommor, de sitter i alla fall kvar!
Jag matar fåglarna det första jag gör på morgonen. Ofta sitter de första koltrastarna redan i skymningen och krafsar omkring efter resterna från gårdagen. De flyger såklart iväg när jag kommer ut men inte särskilt långt, bara så att de känner sig säkra, men såpass nära att de ser vad jag kommer med. Så fort jag har fyllt på med mat och stängt dörren efter mig är de där och börjar kalasa.
Jag blandar jordnötter, skalade solrosfrön, hampafrön och torkade mjölmaskar i min skopa och fördelar lite här och där för att förebygga de värsta slagsmålen. Sen lägger jag som grädde på moset ut ett-två äpplen som uppskattas väldigt mycket av trastarna. Detta är vad som går åt under en dag här hos oss. När det var som kallast i januari fick jag fylla på med lunch också.
I ett svagt ögonblick gick jag på reklamen på Granngården och investerade i något som lanserades som "fåglarnas efterrätt". Det var pinjekottar indränkta i talg och med solrosfrön. Två sådana kottar och en "tårta" följde med hem och hängdes upp i den hårt tuktade hasselbusken. Där har desserten hängt hela vintern utan att en endaste pippi har brytt sig om den! Talgbollarna hänger också de orörda. Men idag kom hackspetten och satte sig först vid den ena efterrättskotten och för att sedan fortsätta vid själva fågelbordet.
Nu har jag dragit min slutsats, nämligen att det är bortkastade pengar med talgbollar och pinjekottar och dylikt. Nej, det "mina" fåglar vill ha är "ren" mat som är färdigskalad och klar att svälja!
torsdag 25 februari 2016
Utbrott
Saken är den att jag nog redan var lite, för att inte säga rätt så, irriterad efter att ha blivit väckt av maken som ropade ner för trappan: "Är det sophämtning idag?" Den uppgiften finns noterad i almanackan på väggen i köket! Dessutom kommer sopbilen inte som förr i tiden klockan sex utan tidigast vid niotiden.
Nåja, jag hade bokat biljetter via ticnet till "Värmlänningarna" i juli och skulle nu passa på att lösa ut dem när jag ändå var tvungen att slå hål på en timme ute på stan (den tid det tar för maken på sjukgymnastiken). Det finns två ställen i Södertälje där man kan hämta ut biljetter via ticnet. Det ena är i biblioteket och det andra på turistbyrån. Turistbyrån öppnar först klockan 10:00 så det fick bli biblioteket.
När jag kom dit klockan halv tio var det världens kö!!! Jag ställde mig snällt sist i kön och väntade minst en kvart utan att det hände något alls. Men vad stod alla i kö för? Jo, biljetterna till konserten med Bruce Springsteen hade släppts klockan nio och nu var de redan slut. Det brukar dock komma fler biljetter efter ett tag. Men VARFÖR skulle jag behöva stå i kö, jag som bara skulle lösa ut mina biljetter till något helt annat?
Jag gick fram till damerna i kassan och frågade. Först fick jag inget svar alls, sen nickade den ena lite nådigt och sa: "Kan du vänta ett tag?" "På vad", undrade jag. Inget svar annat än riktigt sura miner.
Då ilsknade jag till och krävde att jag åtminstone skulle få ett svar på min fråga. Varför jag skulle behöva stå i kö till något som jag inte ville ha, varför de inte kunde göra två köer? "Vi har bara en dator" var det väldigt snäsiga svaret jag fick.
Det var då det brast för mig. Jag har förståelse för att det kan bli lite stressigt när det är lång kö, men att man behandlar kunder på ett otrevligt sätt, det saknar jag totalt förståelse för. Det talade jag om för damerna! Då suckade de djupt båda två och lät mig nådigt komma fram till kassan för att lösa in mina biljetter.
I detta ögonblick fick en ung man i 30-årsåldern luft under vingarna och utbrast (mot mig): "Vad fan, jag har stått i kö här sen halv nio och så kommer du och tränger dig före din djävla kärring!" Jag tror inte att jag överdriver genom att säga att jag såg ut som på bilden ovan.
Jag sträckte på mig och utbrast: "Du har definitivt valt fel dag för att försöka mucka med mig!" Kanske inte så välgenomtänkt sagt men det var det enda jag kunde komma på just då. "Dessutom struntar jag blankt i dina konsertbiljetter och jag har all rätt att lösa ut mina biljetter till något helt annat utan att behöva dela kö med en oförskämt lymmel som dig! Vem tror du egentligen att du är som tar dig friheten att svära åt mig? Vet hut, vetja!"
Roade miner hos de något äldre personerna i kön. Men damerna fortsatte att se sura och besvärade ut. De tog dock nådigt emot mitt bokningsnummer och knappade in det i sin (enda!) dator. När jag skulle betala räckte jag fram mitt ticnetkort. "Vet du hur mycket du har på kortet" fick jag som fråga. Nej, det visste jag förstås inte.
"Nu blir det alldeles för krångligt, har du inga andra pengar?" Damen tog sig ton! Om jag var arg innan blev jag nu rosenrasande! Jag tjoade något om dålig service och att de kanske skulle söka ett annat jobb om de inte var beredda att visa kunderna ett vänligt bemötande osv.
Sen gick jag till turistbyrån där jag möttes av två unga, mycket vänliga och trevliga personer. Jag berättade naturligtvis om mina upplevelser på biblioteket och hur tacksam jag var att få träffa just dem idag.
Nu ska jag äta en lätt lunch och sedan gå ut i solen, njuta och lyssna till koltrastarna första trevande försök till vårsång så att den eventuellt kvarstående sista lilla ilskan försvinner.
Jag hoppas att alla ni får en helt underbar dag utan ilska och dåligt bemötande för det tär på krafterna!.
onsdag 24 februari 2016
Problem
Idag har jag fått datastrul.
I morse när jag försökte att gå in på min sida på facebook kom det bara upp en helt tom sida. Mystiskt tänkte jag och försökte att trycka på alla knappar man bara kan. Alla uppgifter om sekretess osv kom jag åt och kunde knappa mig fram igenom, men sidan var och förblev tom! Mycket mystiskt!
Jag startade steg två i problemlösning genom att försöka komma i kontakt med facebook. Det däremot var svårt, för att inte säga omöjligt! Det närmaste jag kunde komma var ett tips om att jag skulle be en vän att anmäla mina problem. Yngsta dottern fick bli min "vän" som anmälde det. Jag vet inte om hon har fått något svar men min sida är fortfarande tom. Det kommer upp små rutor längst ner i hörnet av min skärm när vänner lägger upp nya inlägg på sina sidor, men jag kan inte se dem! Däremot fick jag svar att en vän som jag hade för ca 4 år sedan och som sedan tog bort mig nu har godkänt min vänförfrågan. Det är mystiskt!
Jag har nu åter igen gjort ett försök med att anmäla mitt problem till facebook på deras sida för support men där kan jag bara skriva en titel på min fråga, sen händer absolut ingenting, Jag trycker på "nästa" men det är bara stiltje!
Facebook som ska vara ett verktyg för enkel kommunikation människor emellan visar sig vara rätt dålig på att kommunicera själv.
Nu gör jag ett försök genom att skriva det här och sedan lägga ut det på min sida, funkar det så vet i alla fall mina vänner varför jag är så tyst idag.
I morse när jag försökte att gå in på min sida på facebook kom det bara upp en helt tom sida. Mystiskt tänkte jag och försökte att trycka på alla knappar man bara kan. Alla uppgifter om sekretess osv kom jag åt och kunde knappa mig fram igenom, men sidan var och förblev tom! Mycket mystiskt!
Jag startade steg två i problemlösning genom att försöka komma i kontakt med facebook. Det däremot var svårt, för att inte säga omöjligt! Det närmaste jag kunde komma var ett tips om att jag skulle be en vän att anmäla mina problem. Yngsta dottern fick bli min "vän" som anmälde det. Jag vet inte om hon har fått något svar men min sida är fortfarande tom. Det kommer upp små rutor längst ner i hörnet av min skärm när vänner lägger upp nya inlägg på sina sidor, men jag kan inte se dem! Däremot fick jag svar att en vän som jag hade för ca 4 år sedan och som sedan tog bort mig nu har godkänt min vänförfrågan. Det är mystiskt!
Jag har nu åter igen gjort ett försök med att anmäla mitt problem till facebook på deras sida för support men där kan jag bara skriva en titel på min fråga, sen händer absolut ingenting, Jag trycker på "nästa" men det är bara stiltje!
Facebook som ska vara ett verktyg för enkel kommunikation människor emellan visar sig vara rätt dålig på att kommunicera själv.
Nu gör jag ett försök genom att skriva det här och sedan lägga ut det på min sida, funkar det så vet i alla fall mina vänner varför jag är så tyst idag.
fredag 5 februari 2016
En helt vanlig dag i februari
Surdegen som sattes igång igår hade slagit i taket, eller rättare sagt i locket på burken och fallit ihop. Så, den fick lite mer mat och sedan
stå till sig ........
..............under tiden som min bästa promenadkompis och jag gav oss iväg på en riktigt lång två-timmars-promenad i det fantastiska vår-vintervädret.
När man är ute med en hund och då särskilt med en hanhund, så får man ideligen stanna upp för att de ska kunna sniffa i sig alla fantastiska dofter och sedan markera revir. Då får man möjlighet att närmare studera både det ena och det andra. Idag var det bara trevliga saker jag kunde studera!
Snö på någon fröställning,......
en "slingrande orm" av is och vatten,......
Tack Bailey för det!
Hemkommen från skogen fick bröddegen röras ihop och sedan stå och jäsa tills vi kom hem från vår lunch på Hagabergs folkhögskola. Det är ett ställe jag varmt rekommenderar! Trevlig och lugn omgivning, mycket god mat och då framför allt ett dignande salladsbord som aldrig upprepar sig (eller i alla fall sällan), en salig blandning av lunchgäster (elever på skolan, konferensgäster, hantverkare, basketfolket, anställda och en och annan pensionär) och relativt billigt.
Vi hann även med en stund i trädgården, för vem behöver en resa till solen när man har en solstol och ett soldäck?
Nästan som kronan på verket av denna fina dag fick jag ett meddelande om att jag hade ett bokpaket att hämta ut på posten!
(Ja, Krister boken i mitten ska du få nästa gång jag kommer på besök. Både din och min favoritbild är med! Och tack för att du tog med mig till Lars Lerinmuséet i Karlstad)
Men böckerna får vänta till lite senare i kväll. Först skulle det bli odlingspremiär, trots vintervila i köksträdgården!
Tiden går så fort och snart blir det dags att sätta ut de små plantorna, först i växthuset under dagen och sen dygnet runt med en liten värmekälla i form av värmeljus och därefter ut i landen. Inte tomater och gurkor och paprika, men allt det andra!Dagar som denna kliar det verkligen i fingrarna!
Men också en solig vinterdag blir lite kylig framåt eftermiddagen och då är det bra om det finns annat att förnöja sig med. Jodå, vantarna från Gudmundstjärn växer sakta men säkert! Det är andra paret jag stickar för jag tycker de är både så otroligt snygga och dessutom mycket varma trots att de inte är särskilt tjocka. Mjukt alpackagarn med dubbel tråd är förklaringen!
Sen var det då äntligen dags att stjälpa upp de färdigjästa bröden på en plåt och skjutsa in dem i ugnen. Detta moment har jag tidigare misslyckats med. All luft har gått ur brödet och då blir det bara platt och torrt och tråkigt. Men idag, idag gick det bra och en timme senare kunde jag, mycket stolt, ta ut två jättefina surdegsbröd. Tack Karin Johansson för detta superrecept!
Nu återstår matlagning och i kväll bjuds det en rätt som vi, i min familj, ofta åt på en jugoslavisk restaurang i Ulm (de två gånger per år vi var i "storstan" för att handla kläder), "Pilaff mit Huhn". Maken fick också smaka på denna rätt hösten 1967 och tyckte så mycket om den så den har lagats ett otal gånger sedan dess. Med tanke på den samiska nationaldagen i morgon borde det kanske ha varit toast med löjrom från Kalix, renstek eller åtminstone fjällröding och glass med hjortron till efterrätt. Men detta var inget huset förmådde idag. Det får det bli en annan dag! Pilaff mit Huhn är inte heller fy skam!
Resten av kvällen tillbringas med fötterna på pallen framför brasan och TV´n med katten (jag vet att det är en mycket suddig bild men försök själv att fotografera en nyfiken katt!) i knät. Undrar om jag kan knäcka någon av frågorna i "På spåret"? Vi såg ett par gamla avsnitt från förr i tiden och där kunde jag vartenda svar! Konstigt fenomen!!!Detta blev sammanfattningen av en helt vanlig dag i februari. Jag känner mig väldigt tacksam för den!
lördag 2 januari 2016
Träsniderier
Allt började egentligen innan Gunnar kom in i bilden, nämligen redan 1929 (Gunnar är född 1932) när en ung folkskollärare, Josef Andersson, kom till Dals Långed och såg att både fattigdomen och arbetslösheten var hög i socknarna runt orten. Men han såg också att människor var duktiga på att tillverka sådant som de behövde av små bruksting och möbler. Tillsammans med sin lärarkollega, Erland Borglund, kom han på idén att anordna studiecirklar för både ungdomarna, men också för vuxna, och enligt Carl Malmstens slöjdprinciper. Så småningom började de att saluföra alstren även utanför Dalsland. Steneby hemslöjdsförening grundades och utökade slöjdgrenarna till mer än träslöjd och Stenebyskolan startades.
Ett annat och väldigt innovativt och unikt sätt att saluföra föreningens alster var att sälja per postorder. På så vis blev Steneby hemslöjd känd i hela landet och människor beställde både färdiga alster men också ritningar och beskrivningar för att själv kunna tillverka något på egen hand.
1945 var den då 13-årige Gunnar Johnsson tillsammans med sin mamma på besök hos en av mammans väninnor. Där fanns en mycket fin julkrubba, snidad i trä och målad i allmogefärger. Gunnar och hans mamma blev båda två väldigt förtjusta i krubban och mamman frågade sin unge son: "Kan inte du tillverka en sån krubba till dina syskon? Du som är så duktig på träslöjd!" De fick reda på att man kunde beställa ritning till krubban och på det viset snidade Gunnar sin allra första krubba. Den följdes av en krubba till varje syskon och av julkrubbor som han sålde för att få ihop lite julklappspengar.
Gunnar blev inte professionell träsnidare utan han valde den militära banan men fortsatte att snida sina julkrubbor som hobby, både till glädje för dem som hade möjlighet att köpa dem men också för sin egen förnöjelses skull. Han sålde sina alster genom att åka runt till olika julmarknader och både kyrkor och hemslöjdsföreningar blev intresserade av honom och hans krubbor och började sälja dem. Så sker ännu idag. man kan se och köpa Gunnars julkrubbor både på Svensk hemslöjd och katedral shopen i både Lund och Uppsala.
Någon gång i slutet av 1980-talet var Gunnar på en julmarknad i trakten av Norrtälje och där kom en dam fram till honom och frågade om han inte kunde tillverka en adventsljusstake i samma stil som julkrubban. Det kunde Gunnar! Han åkte hem, satte sig att göra en skiss och snidade. På så vis kom den första "Staffansljusstaken" till stånd.
Själv upptäckte jag Gunnar och hans julkrubbor i början av 2000-talet när Järna församling hade hyrt ett skyltfönster på gågatan i Järna. Jag sökte en ny julkrubba till vår församling här i Enhörna som jag kunde använda i mina samlingar med förskolebarnen. Alltså tog jag kontakt med Järna församling och fick telefonnumret till Gunnar. Det blev affär av, yngsta dottern och jag fick komma hem till honom och plocka ihop figurerna till krubban efter våra önskemål och behov. För krubban omfattar många fler figurer än på bilden här ovan.
Då såg vi ljusstaken! Den fick flytta med hem och har sedan dess lyst upp vår advent.
I år frågade yngsta barnbarnet, Alma: "mormor, vad är det där för en saga" och pekade på ljusstaken på köksbordet. "Det är Staffan stalledräng" svarade jag. "Aha!" sa Alma och sedan sjöng hon fyra verser av Staffansvisan för oss. Alla hästarna kom med! Två som var röda och tjäna till sin föda och två som var vita och de andra lika och sist men inte minst Apelgrå som Staffan själv rider på. Två verser hade jag aldrig hört och på så vis blev detta till en aha-upplevelse både för Alma och mig.
Som avslutning kan jag berätta att Gunnar, nyligen fyllt 83 år, fortfarande snidar både julkrubbor och Staffansljusstakar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)