Första gången vi behövde använda händer och fötter för att kunna kommunicera var när vi i början av 1980-talet var på väg till min svägerska som bor i Italien vid Rivieran. Vi hade kommit upp oss rent ekonomiskt och behövde inte längre tälta utan kunde söka oss värdshus eller pensionat för att få rum för en natt. Vi hade också fått ett tips av min systers svåger om att man i en liten by ovanför Comosjön kunde övernatta billigt och bra.
En svindlande, slingrande alpväg ledde oss upp till byn och vi hittade också strax ett Albergo. Jag skickades in för att fråga om de hade två rum för natten. Värdfolket kunde bara italienska men de var väldigt vänliga och tålmodiga och med hjälp av händer och fötter fick jag klart för mig att de hade två rum lediga och hur mycket de ville ha betalt för dem.
Familjen, maken och alla tre barnen krånglade sig ur bilen och vi bar upp vårt bagage. Men var kunde man få något att äta? Maken gick ner och kom upp efter en stund och berättade att vi kunde få mat på stället om vi nöjde oss med något enkelt för värdfolket hade hjärtbesvär! Ni kan tänka er att jag ställde mig mer än frågande till denna uppgift för maken behärskar inte heller italienska. Men sanningen var att det var precis det som hade sagts med hjälp av händer och fötter.
Nu ville vi, maken och jag, ta en promenad i den vackra omgivningen men barnen vägrade. De ville spela kort på verandan. Vågar man verkligen lämna sina barn helt ensamma i ett främmande land? Värdinnan såg vårt bryderi, kom ut och förklarade att hon skulle se efter barnen åt oss och visade sedan var vi skulle gå för att få ut så mycket som möjligt av vår promenad. Teckenspråk på hög nivå!
Vi traskade iväg och när vi kom tillbaka satt våra barn nöjda och belåtna med var sitt glas kall dryck och några kakor och spelade kort. De kunde dock berätta att de hade varit med om något utöver det vanliga. Rätt som de satt och spelade kort kom värdinnan ut, iklädd förkläde, med en skål i ena handen och en stor kniv i andra handen och tecknade dem att följa med henne bakom huset. Där stegade hon rakt mot hönsgården! Mina stackars barn var övertygade om att nu skulle de behöva hjälpa till att nacka en av hönorna, men hur säger man ifrån till sådant på italienska?
Som tur var stannade värdinnan strax innan hönsgården, la ifrån sig kniven, gav skålen till äldste sonen och visade barnen att de skulle plocka aprikoser till efterrätten. Själv använde hon kniven till att skörda ett stort salladshuvud. Att barnen var glada och nöjda över att ha sluppit hönsslakten och över att ha fått skörda aprikoser behöver jag inte berätta!
Den enkla måltiden p g a hjärtsjukdom bestod av en sallad till förrätt, pasta med någon god sås, stekta kotletter med pommes frites och aprikoser till efterrätt!
Efter maten tyckte värdinnan att mamma och pappa behövde vila sig med en espresso och ett glas aperitivo och tog därför åter med sig våra barn bakom huset. Denna gång för att presentera dem för en familj från Milano som hyrde semesterlägenhet i huset. Familjen hade mycket lägligt en son i våra söners ålder och därför anordnades en landskamp i fotboll mellan Italien (far och son i Milanofamiljen) och Sverige (sönerna med benäget bistånd av lillasyster). Publiken bestod efter ett tag av maken och mig, mamma i Milanofamiljen, värdfolket och ett par grannar som lockats av de glada ropen och skratten. Till sönernas stora och oförställda glädje vann Sverige matchen! Allt detta utan att egentligen förstå fullt ut vad motparten sa, händer och fötter räckte alldeles tillräckligt bra.
Vid avskedet nästa morgon var det kindpussar och många lyckönskningar för en säker resa. Vi hade fått nya vänner!
⚽️
SvaraRadera