Att mata fåglar

Från min arbetsplats vid datorn har jag jag full uppsyn över livet runt fågelbordet.

Koltrastarnas slagsmål om äppelbitarna på marken och kampen mot björktrastarna,  mesarnas snabba besök i själva fågelbordet/-huset och grönfinkarnas något förvirrade uppsyn när de inte riktigt vet var de ska äta först, skatornas fräcka invasion av matstället (men då knackar jag på fönsterrutan så de flyger sin kos), grönsiskornas skara i björken där de väntar på grönt ljus vid matplatsen, allt noterar jag först ur ögonvrån men sen med stort intresse.
Jag matar fåglarna det första jag gör på morgonen. Ofta sitter de första koltrastarna redan i skymningen och krafsar omkring efter resterna från gårdagen. De flyger såklart iväg när jag kommer ut men inte särskilt långt, bara så att de känner sig säkra, men såpass nära att de ser vad jag kommer med. Så fort jag har fyllt på med mat och stängt dörren efter mig är de där och börjar kalasa.
Jag blandar jordnötter, skalade solrosfrön, hampafrön och torkade mjölmaskar i min skopa och fördelar lite här och där för att förebygga de värsta slagsmålen. Sen lägger jag som grädde på moset ut ett-två äpplen som uppskattas väldigt mycket av trastarna. Detta är vad som går åt under en dag här hos oss. När det var som kallast i januari fick jag fylla på med lunch också.
I ett svagt ögonblick gick jag på reklamen på Granngården och investerade i något som lanserades som "fåglarnas efterrätt". Det var pinjekottar indränkta i talg och med solrosfrön. Två sådana kottar och en "tårta" följde med hem och hängdes upp i den hårt tuktade hasselbusken. Där har desserten hängt hela vintern utan att en endaste pippi har brytt sig om den! Talgbollarna hänger också de orörda. Men idag kom hackspetten och satte sig först vid den ena efterrättskotten och för att sedan fortsätta vid själva fågelbordet.
Nu har jag dragit min slutsats, nämligen att det är bortkastade pengar med talgbollar och pinjekottar och  dylikt. Nej, det "mina" fåglar vill ha är "ren" mat som är färdigskalad och klar att svälja!

Jag kanske också ska nämna att det är rent hopplöst att försöka fotografera de små liven! Rätt som man ser dem och ska ta ett kort är de borta! Maken har riggat upp sin kamera på stativ så att det egentligen bara är att trycka på knappen men först ska jag skynda mig uppför trappan, sen ska kameran sättas på och sedan måste jag kolla om autofokus är påslagen eller inte och då är fåglarna långt borta innan jag själv är redo att trycka på avlösaren. Det är lättare att fotografera blommor, de sitter i alla fall kvar!