Att turista med händer och fötter

Ända sen vi bildade familj, maken och jag, har vi åkt på semester. Oftast till Tyskland och mina föräldrar, vilket naturligtvis var självklart. Vi åkte bil, lastade in barnen längst bak i kofferten på madrasser och kuddar och hade tältet och annan nödvändig utrustning på taket. På så vis tog vi oss runt i Norge, Danmark, Tyskland, Österrike, Schweiz och ett år i England och Frankrike. I alla länder kunde vi göra oss förstådda och förstå vad den lokala befolkningen sa.
Första gången vi behövde använda händer och fötter för att kunna kommunicera var när vi i början av 1980-talet var på väg till min svägerska som bor i Italien vid Rivieran. Vi hade kommit upp oss rent ekonomiskt och behövde inte längre tälta utan kunde söka oss värdshus eller pensionat för att få rum för en natt. Vi hade också fått ett tips av min systers svåger om att man i en liten by ovanför Comosjön kunde övernatta billigt och bra.

Byn heter Perledo och ligger ovanför Varenna. Att förboka ingick inte heller då i våra resplaner utan vi åkte på vinst och förlust.
En svindlande, slingrande alpväg ledde oss upp till byn och vi hittade också strax ett Albergo. Jag skickades in för att fråga om de hade två rum för natten. Värdfolket kunde bara italienska men de var väldigt vänliga och tålmodiga och med hjälp av händer och fötter fick jag klart för mig att de hade två rum lediga och hur mycket de ville ha betalt för dem.
Familjen, maken och alla tre barnen krånglade sig ur bilen och vi bar upp vårt bagage. Men var kunde man få något att äta? Maken gick ner och kom upp efter en stund och berättade att vi kunde få mat på stället om vi nöjde oss med något enkelt för värdfolket hade hjärtbesvär! Ni kan tänka er att jag ställde mig mer än frågande till denna uppgift för maken behärskar inte heller italienska. Men sanningen var att det var precis det som hade sagts med hjälp av händer och fötter.
Nu ville vi, maken och jag, ta en promenad i den vackra omgivningen men barnen vägrade. De ville spela kort på verandan. Vågar man verkligen lämna sina barn helt ensamma i ett främmande land? Värdinnan såg vårt bryderi, kom ut och förklarade att hon skulle se efter barnen åt oss och visade sedan var vi skulle gå för att få ut så mycket som möjligt av vår promenad. Teckenspråk på hög nivå!
Vi traskade iväg och när vi kom tillbaka satt våra barn nöjda och belåtna med var sitt glas kall dryck och några kakor och spelade kort. De kunde dock berätta att de hade varit med om något utöver det vanliga. Rätt som de satt och spelade kort kom värdinnan ut, iklädd förkläde, med en skål i ena handen och en  stor kniv i andra handen och tecknade dem att följa med henne bakom huset. Där stegade hon rakt mot hönsgården! Mina stackars barn var övertygade om att nu skulle de behöva hjälpa till att nacka en av hönorna, men hur säger man ifrån till sådant på italienska?
Som tur var stannade värdinnan strax innan hönsgården, la ifrån sig kniven, gav skålen till äldste sonen och visade barnen att de skulle plocka aprikoser till efterrätten. Själv använde hon kniven till att skörda ett stort salladshuvud. Att barnen var glada och nöjda över att ha sluppit hönsslakten och över att ha fått skörda aprikoser behöver jag inte berätta!
Den enkla måltiden p g a hjärtsjukdom bestod av en sallad till förrätt, pasta med någon god sås, stekta kotletter med pommes frites och aprikoser till efterrätt!
Efter maten tyckte värdinnan att mamma och pappa behövde vila sig med en espresso och ett glas aperitivo och tog därför åter med sig våra barn  bakom huset. Denna gång för att presentera dem för en familj från Milano som hyrde semesterlägenhet i huset. Familjen hade mycket lägligt en son i våra söners ålder  och därför anordnades en landskamp i fotboll mellan Italien (far och son i Milanofamiljen) och Sverige (sönerna med benäget bistånd av lillasyster). Publiken bestod efter ett tag av maken och mig, mamma i Milanofamiljen, värdfolket och ett par grannar som lockats av de glada ropen och skratten. Till sönernas stora och oförställda glädje vann Sverige matchen! Allt detta utan att egentligen förstå fullt ut vad motparten sa, händer och fötter räckte alldeles tillräckligt bra.
Vid avskedet nästa morgon var det kindpussar och många lyckönskningar för en säker resa. Vi hade fått nya vänner!

Drömmen om livet på landet

Jag är född i en liten by och har tillbringat de första sex åren av mitt liv där. Det fanns alla möjliga djur runt omkring mig och jag var vän med alla utom med gässen. Gåskarlen älskade att jaga små barn och nypa dem i benen, därför gick jag hellre en stor omväg i stället för tvärs över allmänningen där gässen betade.
Ända sedan dess har jag närt en dröm om ett liv på landet. Resten av min uppväxt bodde vi i utkanten av en liten stad med naturen inpå knuten, men något riktigt lantliv var det inte. Jag fick visserligen följa med till en bondefamilj och hjälpa till där, men egna djur, förutom en tax, hade vi inte. Katter var inte att tänka på eftersom min mor var allergisk mot dem. Visserligen tog jag hem ett par "övergivna" kattungar en gång men dem fick jag gå tillbaka med redan efter en timme för mor min gick inte att känna igen, uppsvullen som hon blev i hela ansiktet! Mamma älskade höns och hade så gärna velat ha några. Det ordnade jag en påsk genom att köpa två små kycklingar åt henne  Hon blev visserligen jätteglad men även kycklingarna fick jag lämna tillbaka för de lämpade sig inte för ett liv i villa.

Vilka djur skulle det då finnas på min drömgård? Jo, först och främst höns. För äggens skull men
också för sällskapets skull. Jag gillar höns!
 När jag var liten hade prästen i prästgården, där vi var inhysta, höns och en folkilsken tupp. Denna tupp flaxade upp på mitt huvud och hackade på det. Detta efterlämnade en rädsla för allt som flaxar ovanför mitt huvud men det mesta av denna rädsla har jag kommit över. Idag skulle ingen tupp kunna skrämma mig!
Vilka höns jag skulle ha? Eftersom det finns svenska lantraser som är rödlistade, dvs de hotas av att dö ut som art, så måste jag ju satsa på en av dem. Hedemorahöns är visserligen inte längre akut utrotningshotade, de har blivit populära, men de är både snygga, ger lagom stora ägg och är goda ruvare. Så, Hedemorahöns skulle jag välja.

Sen anser jag att en gård behöver ha några får, både för att de är trevliga att ha att göra med, och för att de små lammen är det näpnaste man kan tänka sig och för ullens skull. Sen vill jag inte tänka på vad som kan hända med de små baggarna som man inte lyckas sälja! Värmlandsfår är den ras jag skulle välja. De förekommer i flera olika färger, är trevliga och blir lätt tama, de är duktiga betesdjur och äter sly och de ger en ull som finfibrig och som lämpar sig väl för olika slags hantverk. Värmlandsfår skulle det bli!

Om jag nu ändå ska ha djur som ska hålla slyn borta och som inte är så kräsna med maten så kan jag ju lika gärna ha några getter också. Varför? Jo, getter är förnöjsamma vad bete och foder anbelangar, de blir tillgivna och sällskapliga, de är smarta och charmiga och ger mjölk till chevreost. Fast där är jag lat, den osten köper jag hellre färdig och låter killingarna dricka mjölken. Vilken ras? Jämtgetter, några stycken bara, det skulle räcka! Jämtgeten är frisk och blir lätt tam och social. Den nöjer sig med skogsbete på sommaren och tål även snö och kyla.

Vad är väl då en riktig gård utan mitt favoritdjur, efter hönsen förstås, nämligen kon? Ingenting! Kor ska man ha. Kor är mycket sociala, tillgivna, lugna och snälla, de älskar att bli kliade i pannan och att man pysslar om dem och de luktar gott. Just det, jag tycker att kor luktar gott! Nu blir jag lika lat med kossorna som med getterna, kalvarna ska få vara med sina mammor och dricka sig otörstiga så mycket och så ofta de vill. Om jag vore ung och stark skulle jag nog kanske satsa på att åtminstone mjölka en ko och någon get, men nu? Man kan ju drömma förstås men även mina drömmar innehåller ett uns av realism! Därför får det bli fjällkor på min drömgård. Fjällkon är också utrotningshotad och då passar det ju bra om kalven får behålla mjölken så att arten växer i antal. Näst efter min barndoms kor, den gråbruna rasen som betar i alperna och som jag fortfarande tycker är den vackraste, är nog fjällkon den som jag tycker står sig bäst i konkurrensen om vilken kossa som är snyggast.

En gård utan häst är ingen gård. Jag ska ha en brukshäst som kan göra allt möjligt, dra vagnar,
hjälpa till att plöja, hämta timmer i skogen, som jag kan rida på osv. Den bästa hästen till det är den nordsvenska brukshästen. Inte bara för att den är stark och allsidig utan framför allt för att den är snäll och lugn och tålig. Två sådana bruntar skulle sitta fint!






Fjäderfä förutom höns behövs, för på min drömgård finns naturligtvis en liten damm och där måste det bara simma några ankor och gäss annars är det en totalt bortkastad damm. Finns det ingen damm får jag väl gräva en, inga problem. Men vilka fjäderfän vill jag då ha? Ankor är trevliga djur, det har jag tyckt sen tidig barndom. Svensk blå anka är en vacker ankras, så det får det bli. Sen vet jag inte hur många, men det ger sig tänker jag.



När det gäller gässen är jag fortfarande, efter alla dess år, kluven. Jag tycker ju att de hör till men en ilsken gåskarl skulle störa min idyll. Jag kanske kan ha några gäss utan karl? Fast då får jag inga gässlingar och alla gåskarlar är kanske inte ilskna? Om det ska bli gäss måste det bli en skånegås för rättvisans skull. Den är nämligen också hotad!



Så där ja, då är hela menageriet klart, nu behövs bara gården! Där kan jag leta runt länge på nätet och hitta pärlor men också ruckel. Om jag nu ändå håller på med drömmerier så kan jag önska mig exakt hur den gården ska se ut och var den ska ligga. Inga problem! Ett lagom stort boningshus som ligger på en höjd med utsikt, det vill jag ha. En tillräckligt stor ladugård och ett stall, en lada till vinterfodret, en hönsgård där hönsen är säkra för höken när jag inte är med, ängsmark till kossorna att beta på, vall till vinterfodret och lite åker till potatis och morötter, skog så jag har ved till vintern och bete till får och getter, en damm eller en bäck som jag kan dämma upp åt gäss och ankor, en inhägnad köksträdgård till allt jag vill odla och där vissa djur inte är tillåtna och en blomsterträdgård runt huset, där både människor och husdjur som hund och katt får vistas fritt. Precis så ska min drömgård se ut! Här kan jag inte lägga till någon bild för den drömgården har jag inte riktigt hittat ännu, men drömma kan jag!
Så länge håller jag tillgodo med trädgården runt vårt hus där både blommor och grönsaker trivs, klappa katten, längta efter en ny hund och sikta på att eventuellt skaffa några hönor. Inte illa det heller!

Att mata fåglar

Från min arbetsplats vid datorn har jag jag full uppsyn över livet runt fågelbordet.

Koltrastarnas slagsmål om äppelbitarna på marken och kampen mot björktrastarna,  mesarnas snabba besök i själva fågelbordet/-huset och grönfinkarnas något förvirrade uppsyn när de inte riktigt vet var de ska äta först, skatornas fräcka invasion av matstället (men då knackar jag på fönsterrutan så de flyger sin kos), grönsiskornas skara i björken där de väntar på grönt ljus vid matplatsen, allt noterar jag först ur ögonvrån men sen med stort intresse.
Jag matar fåglarna det första jag gör på morgonen. Ofta sitter de första koltrastarna redan i skymningen och krafsar omkring efter resterna från gårdagen. De flyger såklart iväg när jag kommer ut men inte särskilt långt, bara så att de känner sig säkra, men såpass nära att de ser vad jag kommer med. Så fort jag har fyllt på med mat och stängt dörren efter mig är de där och börjar kalasa.
Jag blandar jordnötter, skalade solrosfrön, hampafrön och torkade mjölmaskar i min skopa och fördelar lite här och där för att förebygga de värsta slagsmålen. Sen lägger jag som grädde på moset ut ett-två äpplen som uppskattas väldigt mycket av trastarna. Detta är vad som går åt under en dag här hos oss. När det var som kallast i januari fick jag fylla på med lunch också.
I ett svagt ögonblick gick jag på reklamen på Granngården och investerade i något som lanserades som "fåglarnas efterrätt". Det var pinjekottar indränkta i talg och med solrosfrön. Två sådana kottar och en "tårta" följde med hem och hängdes upp i den hårt tuktade hasselbusken. Där har desserten hängt hela vintern utan att en endaste pippi har brytt sig om den! Talgbollarna hänger också de orörda. Men idag kom hackspetten och satte sig först vid den ena efterrättskotten och för att sedan fortsätta vid själva fågelbordet.
Nu har jag dragit min slutsats, nämligen att det är bortkastade pengar med talgbollar och pinjekottar och  dylikt. Nej, det "mina" fåglar vill ha är "ren" mat som är färdigskalad och klar att svälja!

Jag kanske också ska nämna att det är rent hopplöst att försöka fotografera de små liven! Rätt som man ser dem och ska ta ett kort är de borta! Maken har riggat upp sin kamera på stativ så att det egentligen bara är att trycka på knappen men först ska jag skynda mig uppför trappan, sen ska kameran sättas på och sedan måste jag kolla om autofokus är påslagen eller inte och då är fåglarna långt borta innan jag själv är redo att trycka på avlösaren. Det är lättare att fotografera blommor, de sitter i alla fall kvar!

Utbrott

Idag fick jag för första gången efter 48,5 år i Sverige ett väldigt osvenskt utbrott på offentlig plats. Och det var inte vilket utbrott som helst!!!
Saken är den att jag nog redan var lite, för att inte säga rätt så, irriterad efter att ha blivit väckt av maken som ropade ner för trappan: "Är det sophämtning idag?" Den uppgiften finns noterad i almanackan på väggen i köket! Dessutom kommer sopbilen inte som förr i tiden klockan sex utan tidigast vid niotiden.
Nåja, jag hade bokat biljetter via ticnet till "Värmlänningarna" i juli och skulle nu passa på att lösa ut dem när jag ändå var tvungen att slå hål på en timme ute på stan (den tid det tar för maken på sjukgymnastiken). Det finns två ställen i Södertälje där man kan hämta ut biljetter via ticnet. Det ena är i biblioteket och det andra på turistbyrån. Turistbyrån öppnar först klockan 10:00 så det fick bli biblioteket.
När jag kom dit klockan halv tio var det världens kö!!! Jag ställde mig snällt sist i kön och väntade minst en kvart utan att det hände något alls. Men vad stod alla i kö för? Jo, biljetterna till konserten med Bruce Springsteen hade släppts klockan nio och nu var de redan slut. Det brukar dock komma fler biljetter efter ett tag. Men VARFÖR skulle jag behöva stå i kö, jag som bara skulle lösa ut mina biljetter till något helt annat?
Jag gick fram till damerna i kassan och frågade. Först fick jag inget svar alls, sen nickade den ena lite nådigt och sa: "Kan du vänta ett tag?" "På vad", undrade jag. Inget svar annat än riktigt sura miner.
Då ilsknade jag till och krävde att jag åtminstone skulle få ett svar på min fråga. Varför jag skulle behöva stå i kö till något som jag inte ville ha, varför de inte kunde göra två köer? "Vi har bara en dator" var det väldigt snäsiga svaret jag fick.
Det var då det brast för mig. Jag har förståelse för att det kan bli lite stressigt när det är lång kö, men att man behandlar kunder på ett otrevligt sätt, det saknar jag totalt förståelse för. Det talade jag om för damerna! Då suckade de djupt båda två och lät mig nådigt komma fram till kassan för att lösa in mina biljetter.
I detta ögonblick fick en ung man i 30-årsåldern luft under vingarna och utbrast (mot mig): "Vad fan, jag har stått i kö här sen halv nio och så kommer du och tränger dig före din djävla kärring!" Jag tror inte att jag överdriver genom att säga att jag såg ut som på bilden ovan.
Jag sträckte på mig och utbrast: "Du har definitivt valt fel dag för att försöka mucka med mig!" Kanske inte så välgenomtänkt sagt men det var det enda jag kunde komma på just då. "Dessutom struntar  jag blankt i dina konsertbiljetter och jag har all rätt att lösa ut mina biljetter till något helt annat utan att behöva dela kö med en oförskämt lymmel som dig! Vem tror du egentligen att du är som tar dig friheten att svära åt mig? Vet hut, vetja!"
Roade miner hos de något äldre personerna i kön. Men damerna fortsatte att se sura och besvärade ut. De tog dock nådigt emot mitt bokningsnummer och knappade in det i sin (enda!) dator. När jag skulle betala räckte jag fram mitt ticnetkort. "Vet du hur mycket du har på kortet" fick jag som fråga. Nej, det visste jag förstås inte.
"Nu blir det alldeles för krångligt, har du inga andra pengar?" Damen tog sig ton! Om jag var arg innan blev jag nu rosenrasande! Jag tjoade något om dålig service och att de kanske skulle söka ett annat jobb om de inte var beredda att visa kunderna ett vänligt bemötande osv.
Sen gick jag till turistbyrån där jag möttes av två unga, mycket vänliga och trevliga personer. Jag berättade naturligtvis om mina upplevelser på biblioteket och hur tacksam jag var att få träffa just dem idag.
Nu ska jag äta en lätt lunch och sedan gå ut i solen, njuta och lyssna till koltrastarna första trevande försök till vårsång så att den eventuellt kvarstående sista lilla ilskan försvinner.
Jag hoppas att alla ni får en helt underbar dag utan ilska och dåligt bemötande för det tär på krafterna!.

Problem

Idag har jag fått datastrul.
I morse när jag försökte att gå in på min sida på facebook kom det bara upp en helt tom sida. Mystiskt tänkte jag och försökte att trycka på alla knappar man bara kan. Alla uppgifter om sekretess osv kom jag åt och kunde knappa mig fram igenom, men sidan var och förblev tom! Mycket mystiskt!
Jag startade steg två i problemlösning genom att försöka komma i kontakt med facebook. Det däremot var svårt, för att inte säga omöjligt! Det närmaste jag kunde komma var ett tips om att jag skulle be en vän att anmäla mina problem. Yngsta dottern fick bli min "vän" som anmälde det. Jag vet inte om hon har fått något svar men min sida är fortfarande tom. Det kommer upp små rutor längst ner i hörnet av min skärm när vänner lägger upp nya inlägg på sina sidor, men jag kan inte se dem!  Däremot fick jag svar att en vän som jag hade för ca 4 år sedan och som sedan tog bort mig nu har godkänt min vänförfrågan. Det är mystiskt!
 Jag har nu åter igen gjort ett försök med att anmäla mitt problem till facebook på deras sida för support men där kan jag bara skriva en titel på min fråga, sen händer absolut ingenting, Jag trycker på "nästa" men det är bara stiltje!
Facebook som ska vara ett verktyg för enkel kommunikation människor emellan visar sig vara rätt dålig på att kommunicera själv.
Nu gör jag ett försök genom att skriva det här och sedan lägga ut det på min sida, funkar det så vet i alla fall mina vänner varför jag är så tyst idag.

En helt vanlig dag i februari

Tidig morgon med vacker soluppgång. DN´s korsord idag var tillägnat den samiska befolkningen med anledningen av samernas nationaldag i morgon. Grattis alla som känner att de vill fira det (jag gör det!). Korsordet löstes lätt och jag blev själv förvånad över hur mycket jag kunde om samiska föremål osv. Annat var det förra veckan! Jag har förträngt vad det handlade om då för det korsordet löste jag inte ens med hjälp av google!
Surdegen som sattes igång igår hade slagit i taket, eller rättare sagt i locket på burken och fallit ihop. Så, den fick lite mer mat och sedan
stå till sig ........                                                          
                                                                                   
..............under tiden som min bästa promenadkompis och jag gav oss iväg på en riktigt lång två-timmars-promenad i det fantastiska vår-vintervädret.










När man är ute med en hund och då särskilt med en hanhund, så får man ideligen stanna upp för att de ska kunna sniffa i sig alla fantastiska dofter och sedan markera revir. Då får man möjlighet att närmare studera både det ena och det andra. Idag var det bara trevliga saker jag kunde studera!



Snö på någon fröställning,......








en "slingrande orm" av is och vatten,......

och vackra mönster i en frusen vattenpöl.

Tack Bailey för det!







Hemkommen från skogen fick bröddegen röras ihop och sedan stå och jäsa tills vi kom hem från vår lunch på Hagabergs folkhögskola. Det är ett ställe jag varmt rekommenderar! Trevlig och lugn omgivning, mycket god mat och då framför allt ett dignande salladsbord som aldrig upprepar sig (eller i alla fall sällan), en salig blandning av lunchgäster (elever på skolan, konferensgäster, hantverkare, basketfolket, anställda och en och annan pensionär) och relativt billigt.









Vi hann även med en stund i trädgården, för vem behöver en resa till solen när man har en solstol och ett soldäck?











Nästan som kronan på verket av denna fina dag fick jag ett meddelande om att jag hade ett bokpaket att hämta ut på posten!
(Ja, Krister boken i mitten ska du få nästa gång jag kommer på besök. Både din och min favoritbild är med! Och tack för att du tog med mig till Lars Lerinmuséet i Karlstad)


Men böckerna får vänta till lite senare i kväll. Först skulle det bli odlingspremiär, trots vintervila i köksträdgården!

Tiden går så fort och snart blir det dags att sätta ut de små plantorna, först i växthuset under dagen och sen dygnet runt med en liten värmekälla i form av värmeljus och därefter ut i landen. Inte tomater och gurkor och paprika, men allt det andra!
Dagar som denna kliar det verkligen i fingrarna!


Men också en solig vinterdag blir lite kylig framåt eftermiddagen och då är det bra om det finns annat att förnöja sig med. Jodå, vantarna från Gudmundstjärn växer sakta men säkert! Det är andra paret jag stickar för jag tycker de är både så otroligt snygga och dessutom mycket varma trots att de inte är särskilt tjocka. Mjukt alpackagarn med dubbel tråd är förklaringen!


Sen var det då äntligen dags att stjälpa upp de färdigjästa bröden på en plåt och skjutsa in dem i ugnen. Detta moment har jag tidigare misslyckats med. All luft har gått ur brödet och då blir det bara platt och torrt och tråkigt. Men idag, idag gick det bra och en timme senare kunde jag, mycket stolt, ta ut två jättefina surdegsbröd. Tack Karin Johansson för detta superrecept!


Nu återstår matlagning och i kväll bjuds det en rätt som vi, i min familj, ofta åt på en jugoslavisk restaurang i Ulm (de två gånger per år vi var i "storstan" för att handla kläder), "Pilaff mit Huhn". Maken fick också smaka på denna rätt hösten 1967 och tyckte så mycket om den så den har lagats ett otal gånger sedan dess. Med tanke på den samiska nationaldagen i morgon borde det kanske ha varit toast med löjrom från Kalix, renstek eller åtminstone fjällröding och glass med hjortron till efterrätt. Men detta var inget huset förmådde idag. Det får det bli en annan dag! Pilaff mit Huhn är inte heller fy skam!

Resten av kvällen tillbringas med fötterna på pallen framför brasan och TV´n med katten (jag vet att det är en mycket suddig bild men försök själv att fotografera en nyfiken katt!) i knät. Undrar om jag kan knäcka någon av frågorna i "På spåret"? Vi såg ett par gamla avsnitt från förr i tiden och där kunde jag vartenda svar! Konstigt fenomen!!!

Detta blev sammanfattningen av en helt vanlig dag i februari. Jag känner mig väldigt tacksam för den!